Det onda bredbandet

Det fenomen som kommer göra en hel generation potatissäckformad, åderförkalkad och musarmad. Jag talar om det onda bredbandet.

Låt mig ge ett exempel. Klara är femton år och bor i Vasastan. Hon borde ha ett normalt liv, träffa vänner och vara ute på helgerna, men istället ser hennes dag ut såhär:
Hon går upp och slår på datorn. Sitter där tills hon kommer på att hon borde gå upp, äter frukost vid datorn, klär på sig vid datorn, går och duschar med sitt ICQ på n/a-läget not available. Sen sitter hon vid datorn ett tag. Sitter där ett tag till. Äter middag och sätter sig därefter vid datorn tills det är dags att sova.

Jag är själv inte mycket bättre, då mina helger ser exakt likadana ut. Det är det onda bredbandet som sakta sipprar in i människors medvetande och skapar ett beroende som är svårt att bryta sig loss från, så mycket svårare än cigarettrökning eller godisätande. Speciellt som man kan både röka och äta godis framför datorn.

Det finns inte mycket man inte kan göra framför datorn faktiskt. Man kan lyssna på musik, äta mat, titta på film, rita, skriva, cykla - om man har en motionscykel, göra läxor, ragga, prata i telefon osv. Det enda man inte kan göra är väl duscha, gå på toa och ha sex. Förutom cybersex då. Och så är man uppkopplad hela tiden för en billig penning. Det är nästan oförskämt ondskefullt. Någonstans i ett vitt slott på en stormig bergstopp bor en ond liten grön djävul vid namn Bob, som har uppfunnit det här effektiva stridsvapnet.

Framtidsvision: När ett land, till exempel Sverige, har haft bredband i några år, så kommer befolkningen vara i katastrofalt skick. Benen kommer vara förkalkade, hjärnorna helt stekta av strålning och alla högerhänder vara så svårt drabbade av musarm att de kommer vara helt oanvändbara.

Då slår Bob till, spränger ICQ-servrarna, häller saft i diskettdrivearna och tvingar ut de upprörda krypplingarna från sina hus. De står blinkande i det skarpa solljuset och försöker få fram ord, men alla har glömt hur man kommunicerar verbalt, fingrarna rycker hjälplöst när inget tangentbord finns inom synhåll. Bob kommer ner från skyn i sin rosa rymdskyttel. Han landar på Drottningholm och slår sig ner i kungens favoritfotölj.

Kungen och drottningen sitter och lallar i ett hörn och skriver n/a i pannan på varandra med tjocka svarta tuschpennor. Göran Persson har ett moderkort i famnen och vaggar långsamt fram och tillbaka på taket till Rosenbad. Bob ler grymt åt hur barnsligt enkelt det kommer bli att ta över världen.

Är det här verkligen framtiden som vi vill att den ska se ut? Vi måste stoppa bredbandet innan det växer sig för stort. Om det nu är möjligt att stoppa då det är oerhört mycket mer lockande att sjunka ner i sin snurrstol, prata med elva personer samtidigt via ICQ, lyssna på en mp3:a man nyss laddat hem från Napster samtidigt som man mejlar en gammal vän och äter mazariner än att gå ut i höstrusket, åka tunnelbana nån timma för att köpa en skiva för 200 kronor, kanske säga hej till den där flyktiga bekanta och sen äta mazariner ordentligt vid köksbordet i sin ensamhet. Det är så Bob vinner över oss. Genom att utnyttja vår redan sociala ensamhetssituation och förvärra den. Vi måste dra ur sladden redan idag, redan denna sekund innan allt är försent.

Tilläggas bör att min dator kraschade under skrivandet av denna krönika, och jag blev mycket upprörd. Kanske var det Bob som var framme...??

Av Kee Leong 27 feb 2001 10:47