Tuffare tag mot civil olydnad

I demokratiutredningen som blev färdig i februari förra året konstaterades att ungdomar inte längre engagerar sig i politiken som förr. Man ställde en rad frågor om vad som ska till för att väcka samhällsengagemanget till liv, men en sak var alla utom miljöpartiet och vänsterpartiet överens om: man kunde inte acceptera civil olydnad eller andra former av utomparlamentariska rörelser som bryter mot lagen. Samtidigt är det just den typen av engagemang som verkar tilltala unga människor allra mest.

Ett exempel på en "utomparlamentariker" som råkat illa ut är miljöaktivisten Linus Brohult. Han är verksam i nätverket mot Dennispaketet och i tidningen Ekologisten har han beskrivit hur man bär sig åt för att på bästa sätt sabotera en vägmaskin. Den typen av instruktioner fanns redan publicerade i många andra böcker och tidningar, men den här gången bestämde sig säkerhetspolisen för att statuera exempel: Linus Brohult anmäldes till Stockholms tingsrätt och dömdes i december 1999 till ett års fängelse.

Detta är inte det enda fallet på senare tid där samhället visat musklerna mot civil olydnadsaktioner: När husockupanterna i Linköping greps i fjol fick polisen kritik för att ha använt övervåld, och i dagarna står Anna Lundin inför rätta i Göteborg. Hon åtalas för uppvigling efter att ha skrivit en artikel om hur man ska uppträda vid kravaller. Artikeln publicerades i anarkisttidningen Brand. Också denna gång är det Säpo som väckt åtal.

Just stadgan om uppvigling har historiskt sett använts i tider av oro. Vid förra sekelskiftet användes paragrafen för att slå ner arbetarrörelsen och bland andra Hjalmar Branting blev dömd tre gånger. Under 1960-talets radikala proteströrelser föll flera uppviglingsdomar mot folk som uppmanat andra till att vägra värnplikten. Ett uppmärksammat fall var när konstnären Carl Johan de Geer fälldes i hovrätten 1967. Han hade tryckt 76 litografier föreställandes en vanhelgad svensk flagga i lågor. Vid sidan av flaggan stod att läsa:

"Skända flaggan
vägra vapen
svik fosterlandet
var onationell"

De Geer dömdes till dagsböter och konstverken beslagtogs. Sedan början av 70-talet har uppviglingsparagrafen legat i träda, men nu tas den alltså fram och putsas av igen.

Tomas Lindstrand var chefsåklagare i rättegången mot Linus Brohult. Han håller med om att det är ganska ovanligt att ta till uppviglingsstadgan. Det normala hade varit att åtala Brohult för grov skadegörelse, men eftersom man inte lyckades ta någon aktivist på bar gärning var man tvungen att rota lite djupare bland paragraferna. Så här reflekterar Lindstrand:
- Det kan kanske vara så att man lättare ser möjligheterna att sätta åt någon som man inte trodde man kunde komma åt tidigare. Klimatet är ju annorlunda, vi lever i ett mer högerinriktat samhälle i dag.

När domen föll mot Brohult hördes också mycket kritik just angående att åtalet skulle ha varit politiserat. Följande passus ur domslutet citerades flitigt i pressen:
"Det är allom bekant att i vårt samhälle agerar aktivister av varierande slag, somliga militanta andra inte. Däribland kan nämnas plogbillar, veganer, trädkramare och andra. Somliga av dessa har förorsakat stor skada. Exempelvis kan nämnas de militanta djurrättsaktivisterna som i sin enfald tror att de räddar, exempelvis minkar, trots att förhållandet är det motsatta."

Domslutet har jämförts med en upprörd insändare och domaren Gillis Zingmark anklagades för att vara osaklig och vilja föra ett personligt korståg mot hela den utomparlamentariska vänstern. Zingmark anmäldes i samband med rättegången för jäv.

Dennis Töllborg är professor i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han anser att en domare i den här typen av rättegångar måste väga in uppsåtet bakom ett brott: Är uppsåtet gott borde straffet också bli lindrigare. Töllborg menar att det är absurt att en tidigare ostraffad person som Linus Brohult döms till ett så långt fängelsestraff, när samtidigt många nazister kommer undan med lindriga straff efter att ha hotat människor med våld.

Men skulle det inte bli svårt att i praktiken avgöra vem som har gott uppsåt och vem som inte har det? Anta till exempel att jag var övertygad om att dammsugare var det största hotet mot mänsklighetens överlevnad. Tänk om jag lyckades spränga Electrolux fabrik. Skulle jag då dömas mildare för att mitt uppsåt varit gott? Och en viktigare fråga: vem skulle i så fall ta på sig uppgiften att skilja ut den "goda" lagbrytaren från den onda?

En person som har tänkt mycket på de här frågorna är Finn Hellman. Han ingår också i nätverket mot Dennispaketet och var till en början misstänkt för samma brott som Linus Brohult, men han blev aldrig åtalad.

Finn var som ung aktiv i Plogbillsrörelsen. När en plogbillsaktivist geonomfört en aktion låter han sig frivilligt gripas. Tanken är att belysa rörelsens ståndpunkter i och med rättegången, och att på så vis skapa opinion. Kontakten med plogbillarna gjorde till en början starkt intryck på Finn, men i dag har han ändrat synsätt, han tänker så här:
- Jag står för de aktioner jag genomfört men jag är inte beredd avtjäna straff. Jag vill inte ge legitimitet åt rättsväsendet och dessutom tror jag inte att en domare är bättre lämpad att ta ställning i den här typen av frågor än till exempel en snabbköpskassör.

För Finn handlar det också om vad man har för normer och vad man anser som extremt.
- Det är klart att jag står väldigt långt till vänster om till exempel folkpartiet, men jag ser ju inte mig själv som extrem för det. Jag tycker snarare att människor som kör bil i onödan eller duschar 20 minuter varje dag är extrema. För mig är det självklart att värna om miljön och mina medmänniskor.

Finn menar att rättegången mot Linus Brohult måste ses som politisk, och han får medhåll från Jan Strid som är studierektor på institutionen för journalistik och media vid Göteborgs univerisitet. Strid menar att Linus Brohult är ett offer för samhällsandan och han anser att det är uppenbart att det dagspolitiska läget färgar av sig på rättspraxis.
- Detta är självfallet ett hot mot det fria ordet, men viktigare är dessa enskilda fall är ändå den påtagliga trend mot inskränkt yttrandefrihet som vi sett under senare tid. Det började med att man ändrade tryckfrihetsförordningen för att komma åt barnpornografi. Sedan har vi haft all hysteri mot nazister och mc-gäng. Det har jämnat vägen för den typ av åtal som nu drabbar Brand och Ekologisten. Att det händer just nu kan bero på att de ettablerade partierna känner sig hotade av all utomparlamentarisk aktivitet. Då slår man ner hårt mot både högern och vänstern.

Jan Strid säger att vi skulle hört ett ramaskri från pressen om den här utvecklingen inträffat för trettio år sedan. Att medierna blivit så tysta i dag tror han beror på två tendenser. Dels ser vi en större centralism och större koncerner på mediaområdet, och dels så finns det inte längre några riktiga folkrörelser som kan utmana mediernas världsbild. Vår tids medieimperier kan inte kosta på sig att stöta sig med någon utan producerar en slags urvattnad journalistik som inte vågar vara kontroversiell av rädsla att sälja färre lösnummer.

Domen mot Linus Brohult ska under våren omprövas i hovrätten. Kampen om vad som anses vara extremt och samhällsfientligt fortsätter alltså, och frågan är fortfarande öppen: Hur långt ska man få gå för att skapa sitt idealsamhälle?

Av Hannes Eder 21 feb 2001 13:54