Jag skrev i min ledare igår att Grammisgalans enda höjdpunkt var när Arve sa att han skulle döda alla som röstade på moderaterna eftersom de enligt honom höll på att sälja ut privatisera hela Stockholm.
Jag har full respekt dels för yttrandefriheten som möjliggör just det fria ordet men även för det som Horal mycket riktigt påpekar: att människor faktiskt dödas för sina åsikter både i världen och i Sverige. Och DET är inget att skratta åt.
Men ändå tyckte jag att det var kul när Arve...
Av två rätt enkla orsaker.
1. Jag tog det inte på allvar. Dessutom ingick det i det enda tacktalet på Grammisgalan som inte fick mig att somna.
2. "En moderat" är ett rätt luddigt begrepp. En moderat är så mycket mer, som definerar honom eller henne. Kanske gift, skild, rik, heterosexuell, homosexuell, invandrare, kvinna, man, etcetera. Om Arve ville döda alla som umgås med homosexuella hade jag inte tyckt att det var kul därför att som homosexuell är du nästintill utpekbar eftersom du tillhör en minoritet som fortfarande slåss för sina rättigheter i ett hyperheterosexuellt samhälle. En moderat, en sosse, en miljöpartist... vad betyder det egentligen.
Fast mest handlar det om att jag inte tog det på allvar.
Gör detta mig till en hycklare?
Jag skulle svara att det ställer mig inför samma dilemma som i skolmatsalen när jag var liten och mattanterna skrek "Tänk på barnen som svälter i Etiopien" medan de tvingade mig att gråtandes äta upp blodpuddingen som fick mig att vilja kräkas.
Har både Peter Horal och jag själv rätt kanske...
Av Belinda Olsson 21 feb 2001 14:19 |
Författare:
Belinda Olsson
Publicerad: 21 feb 2001 14:19
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå