Idioten i bilen bakom

Knappt har trafikljuset växlat från rött till rödgult förrän idioten i bilen bakom slänger sig på tutan. Vad är det FRÅGAN OM egentligen? Halvstressad över detta släpper man upp kopplingen och piper iväg, för att sekunden efter bli omkörd av samma bilist som slänger en föraktfull blick på en genom sidorutan. I detta läge kan man börja fundera över om någon har fastnat därbak, och nu hänsynslöst släpas efter bilen. Något väsentligt måste det ju i alla fall vara, varför annars detta aggressiva tutande?

Enda gången jag själv brukar använda tutan är när jag ser någon bekant komma gående och vill påkalla dennes uppmärksamhet. I och för sig kan det ju då hända att bilisten framför mig tutar tillbaka i rent försvar, eftersom han funderar vad jag menar med detta påhopp, och så är karusellen igång igen...

En vän till mig hade en gång bevittnat en tjej som fått motorstopp vid ett trafikljus. Hur mycket hon än försökte ville bilen inte starta, och hjälpsamt nog låg mannen i bilen bakom konstant över tutan. Till slut fick hon nog och klev ur bilen, gick med paranta steg fram till den imbecille och sa att han gärna fick gå fram och starta bilen så kunde hon sitta bakom och tuta under tiden. Hur han ställde sig till detta förslag förtäljer dock inte historien...

Det finns också andra saker än provocerande tutningar som är irriterande i trafiken. En gång cirkulerade jag i ett parkeringshus för att leta efter en ledig plats, men inte på något plan fanns det en enda lucka. Till slut fick jag syn på en bil som backade ut från sin plats och jag körde snabbt dit. När jag kom fram stod det en kärring i cykelbyxor och ockuperade platsen.

"Flytta på dig", sa jag myndigt genom den nedvevade rutan.
"Nej det här är vår plats. Vi kom hit först", näbbade hon tillbaka.
"Jaså", svarade jag, "jag ser ingen bil!"

Hon pekade med ett knubbigt finger på en bil som närmade sig hotfullt bakom mig, men som aldrig skulle komma förbi om jag inte flyttade mig först.
"Han kommer därborta."
"Så där funkar det inte", framhärdade jag med stigande puls. "Du kan inte ställa dig i parkeringsrutan och paxa platsen om du inte har någon bil!"
"Men vi var här före dig."

Och så där höll det på. Slutligen drog jag iväg med skrikande däck nåja och hittade faktiskt en mycket bättre plats. Men jag har inte kunnat släppa detta efteråt. Jag skulle såklart ha slagit av motorn tills människan flyttade på sig! Eller helt enkelt varligt men bestämt motat bort henne med motorhuven, kan man uttrycka sig tydligare än så? Jag vet att det inte spelar någon roll längre, men bara vetskapen om att hon gick där och kände sig nöjd med sig själv kan reta mig så mycket att jag närapå kryper ur skinnet.

När man tänker efter så är ju alla sig själv närmast i trafiken, och därför finns det ständigt saker att reta upp sig på. Har man bråttom kan man ge sig den på att man hamnar bakom en släpvagn som med ett målfotos marginal segar sig förbi trafikljuset på gult medan man själv blir stående på mållinjen med rödljuset som ett hånleende i pannan.

Har man å andra sidan ingen tid att passa ligger folk gärna och hetsar upp en i hastigheter som sällan ligger inom lagens råmärken. När man cyklar kan man ibland störa sig på bilisternas framfart, men när man kör bil... "Herregud, hur CYKLAR folk egentligen?! Man borde nästan ramma någon rent pedagogiskt bara för att ge dem en tankeställare!"

När jag höll på att ta körkort brukade min far säga att jag skulle förutsätta att alla i trafiken var idioter. "Tänk dig att de inte kan några regler och är kapabla att göra precis vad som helst."

Dessvärre bör man fortfarande tänka så, eftersom det bara är just de som övningskör som man faktiskt kan förvissa sig om att de håller sig till högerregeln. Vi övriga trafikanter borde egentligen ödmjukt gå ut i vägrenen för bilskoleelverna eftersom man tryggt kan lita på att det här kommer en bilist som vet vad han håller på med. Och det är mer än vad man kan säga om de flesta andra nuförtiden.

Av Madeleine Hedberg 16 feb 2001 16:29