Ser du kvinnorna i kriget?

En stor opersonlig lokal med tråkiga bord och stolar i gråa eller bruna nyanser, lågt i tak och väggar inpyrda med cigarr- och cigarettrök. Jag var där i höstas under en studieresa anordnad av "Folk och Försvar". Förutom de blonda tjejerna bakom baren var det bara tre kvinnor i lokalen, annars bara män i uniform.

I den lilla affären vid cafeterians utgång fanns ett stort sortiment av porrtidningar. Upplevelsen av att jag hade mer gemensamt med tjejerna som jag köpte kaffe av än med resten av personalen på högkvarteret var slående. Det kändes som att vara på studiebesök på en annan planet.

De militära institutionerna existerar på många sätt vid sidan av det civila samhället. I den militära världen gäller andra normer, regler och grundantaganden om människan och hennes levnadsvillkor än i den civila världen. Vad som framför allt skiljer det militära från det civila är den näst intill totala dominansen av män. Militärer är män i yrkesverksam ålder, medan medborgarna i det civila samhället är både kvinnor och män i alla åldrar.

Som kvinna är jag en främling i Natos lokaler så väl som i andra rum av säkerhetspolitisk betydelse. Den manliga militära strukturen regerar över hela det säkerhetspolitiska verksamhetsområdet. Kvinnor och deras erfarenheter ges ingen eller ytterst liten plats vid borden där de avgörande besluten fattas. Kvinnor och jämställdhetsperspektivet lyser med sin frånvaro i de internationella konventionerna som bestämmer krigets lagar, i utvecklingen av EU:s krishantering och i fredsförhandlingarna på Balkan och i Israel/Palestina.

De flesta offer som skördas i väpnade konflikter är civila. Kvinnor och barn är mest oskyddade. Kvinnor utsätts för våldsövergrepp och systematiska våldtäkter i sitt hem eller under flykt. Det är viktigt att uppmärksamma kriget och våldets olika ansikten, eftersom det drabbar kvinnor och män olika. Men genom att ge kvinnan rollen som offer osynligör vi hennes betydelse som aktör. Vi får inte glömma att när mannen drar i ut krig är det kvinnan som stannar kvar och upprätthåller vardagen. Under kriget är det kvinnor och deras organisationer som i stor utsträckning håller det civila samhället samman. Men när vapnen tystnar och freden ska börja byggas då är det ytterst få kvinnor som är med och stakar ut vägen för återuppbyggnaden av samhället. De dokument som undertecknas av krigsherrarna kring förhandlingsbordet saknar helt ett könsperspektiv. Av erfarenhet vet vi att det betyder att kvinnors behov och rättigheter inte tillgodoses.

Organisationen "Kvinna till Kvinna" har i sin rapport "Engendering the Peace Process: A gender Approach to Dayton - and Beyond" uppmärksammat detta orättvisa och fruktlösa förhållande. Med utgångspunkt från konflikterna på Balkan och Daytonavtalet beskriver rapporten kvinnornas situation och arbete under krig och fredstid. Den visar att avtalets brister vad gäller kvinnors behov försvårat återuppbyggnaden efter kriget.

Kvinnors delaktighet för en varaktig fred har även lyfts fram i slutdokumentet från FN:s kvinnokonferens i Beijing som säger att kvinnors tillgång till makt och fulla deltagande i alla samhällets beslutsfattande processer är grundläggande för att åstadkomma jämställdhet/jämlikhet, utveckling och fred. Egentligen borde detta inte ens behöva påtalas, det är ju en självklarhet, men verkligheten visar på motsatsen.

Inte ens i Sverige, där vi tycker oss ha kommit långt vad gäller jämställdhet och demokrati är ett könsperspektiv på konflikthantering och fredsbyggande naturligt. Könsblindheten är genomgripande. Detta gäller för säkerhetspolitiken i allmänhet och försvarspolitiken i synnerhet.

För närvarande pågår en omfattande debatt om det svenska deltagandet i EU:s krishantering. Diskussionerna kretsar kring problem med rekrytering av män, med samarbete mellan män, med interoperationalitet mellan de manligt dominerade försvarsinstitutionerna, med finansiering av manligt dominerad verksamhet, med materiel som ska brukas av män, med hur EU och Sverige ska förhålla sig till Nato alla representerade av främst män och så kretsar de också kring problem med beslutsgången män kan fatta beslut på alla nivåer, medan kvinnor främst är med på parlamentsnivå och i enstaka fall på regerings- eller ministernivå.

Inte någon gång eller någonstans har jag sett eller hört någon lyfta problemet med den förtryckande struktur som gör kvinnor till offer. Inte heller har jag sett något som liknar en strategi från regeringens eller EU:s sida att förändra denna rådande orättvisa och ineffektivitet vad gäller internationell konflikthantering och fredsbyggande.

Medan jag satt och drack mitt kaffe i Natos militära högkvarter lekte jag med tanken att rollerna var de ombytta. Jag föreställde mig Natos generalsekreterare Lord Robertson och EU:s höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken Javier Solana, iförda serveringsdräkter med förkläden, serverandes kaffe bakom bardisken. Och en ensam och bortkommen Björn von Sydow omringad av en massa högröstade kvinnor i uniform. Först log jag åt den absurda tanken, men sen insåg jag att verkligheten är lika absurd. Och det är inte det minsta roligt!

Amanda Mogensen
politisk sekreterare för vänsterpartiets riksdagsgrupp
med ansvar för försvars- och säkerhetspolitiska frågor

Av Amanda Mogensen 15 feb 2001 09:53