Varför allt blod?????

Jag vet egentligen inte alls vad jag ska skriva om, bara att jag måste få skriva av mig om jag inte ska bli tokig. Jag måste få tänka och skriva om Torbjörn, min kille, min karl, min man som jag älskade så mycket. Så oerhört mycket. Den mannen som var min kärlek och den mannen som jag fann död.

Jag saknar honom, jag vill vara hos honom. Torbjörn! Var är du? Varför, varför, varför finns du inte längre hos mig? Jag som älskade dig så mycket, jag som älskade dig mest! Ibland känner jag att allt är mitt fel, om jag inte dragits med i grälet, om jag kunnat lägga band på mig då, om jag inte om jag inte om jag inte, om om om om.

Fortfarande är allt som hänt så overkligt för mig. Att låsa upp dörren till hans nya lägenhet där jag aldrig förut varit. Att hitta all post liggandes orörd, att titta in i en okänd lägenhet och höra hur vattenkranen står på för fullt. Men allt är ändå så tyst, så stilla, så tomt. Jag ropar tyst hans namn, men jag får inget svar. Hör bara vattnet som sprutar ur kranen. Det är tänt i badrummet direkt till vänster om mig i hallen, och längst in till höger där jag förstår att köket måste vara. Men var är Torbjörn? Väntar han på mig? Är han arg? Står han gömd någonstans i sitt rus, vill han slå mig? Jag ropar tyst på honom igen samtidigt som jag skyfflar undan all post och reklam innanför dörren. Jag går försiktigt in och ser mig omkring. Allt är en enda röra. Som jag väntar mig eftersom han har haft en period. Saker överallt. Ölburkar, fimpar och blod.

Varför blod? Varför blodspår på golvet? Och var är Torbjörn? Om han inte svarar - varför ligger han då inte i soffan och sover? Och varför allt blod i soffan? Den är röd, varför är den röd för? Den var ju vit? Jag ser mig omkring i den mörka lägenheten, jag väntar mig få se honom i något hörn, på språng. Jag väntar mig allt i detta ögonblick - utom det jag får se. Fast jag väntade mig nog det också, men man tror ju aldrig att ens värsta farhågor skall slå in. Som man inte väntar sig att det man drömmer om och längtar efter mest i hela världen skall slå in - bli verklighet.

Jag fortsätter att se mig omkring och ropa stilla hans namn. Jag låter ytterdörren stå öppen i fall att, i fall att han är arg. Men varför skulle min älskade Torbjörn vara arg på mig för? Varför nu? Han vet ju att allt jag vill är att hjälpa honom. Och nu har han druckit och är gråtmild och behöver min hjälp. Nu kan han ta emot den, nu vågar han visa att han behöver andra, att han älskar mig. Gör han det? Älskar han mig? Jag vet att han gör det, för jag älskar honom och jag har aldrig älskat som jag älskar nu.

Jag vill att Torbjörn ska ha älskat mig lika mycket som jag älskade honom. Det är vad jag vill, det är vad jag vill känna, men jag kan inte längre! Hur kunde han då slå mig? Jag kan inte förstå det och ändå så vet jag precis varför det hände, hur han kände sig och varför. Är inte det konstigt? Om inte vi skulle äta kyckling den kvällen. Om inte jag tvättade den dagen. Om inte vi bråkade just då. Om inte jag ville bada. Om inte jag ville bråka. Om inte, om inte, om inte. Hade allt varit annorlunda då?

Jag höll på att tvätta i tvättstugan och ville så gärna ta ett bad innan jag skulle hämta tvätten. Torbjörn frågade lite försiktigt och osäkert om han också fick bada tillsammans med mig. Jag var stressad och sa att det var klart att han fick. Men jag kände att även han var stressad för han visste att jag tvättade och att jag ville försöka laga till kycklingen vi skulle äta senare. Vad skulle han göra då? Han kanske kände sig i vägen? Det sa han ibland att han gjorde när han bodde hemma hos mig. Han skulle ju skaffa sig en egen lya men orkade väl inte med den biten också. Just den kvällen ville jag laga mat bara för att se om jag kunde laga till en kyckling, det hade jag aldrig gjort förut så jag tyckte det skulle vara roligt.

Men när jag låg där i badet kände jag att jag inte skulle hinna med det. Jag sa det till Torbjörn som blev arg! Jag blev arg och allting urartade. "Samtalet" var helt utan proportioner! Allt blev fel och det blev bara värre och värre. För en kycklings skull!!!! Så känner jag det, allt handlade om den där förbannade kycklingen. Men jag vet ju att det inte är sant. Det handlade om våra sinnesstämningar som de var just då. Torbjörns och mina känslor just då! Det var ju det det handlade om, inte en kyckling. Jag måste lära mig att förstå skillnaden!

Jag kan ändå inte komma över känslan av att hans död berodde på den där jävla kycklingen! På mig! På mitt sätt att inte kunna handskas med situationen. Allt beror på mig, allt är mitt fel. Mitt jävla fel. Och visst! Visst kunde jag ha undvikit det där grälet som urartade så mycket. Det kunde jag ha gjort, det är jag säker på. Och det kände jag då med. Men då var det som att vinna eller förlora. Jag ville inte längre hålla tillbaka. Jag var trött på att aldrig få bli arg, att inte slå tillbaks. Jag ville bråka om ingenting just då för jag orkade inte längre få skit utan att ge tillbaks den. Jag tänkte inte acceptera det en enda sekund till. Och då dog Torbjörn, på grund av mig.

Vi bråkade. Jag stack. Han stack. Han söp. Han slog mig. Han söp. Och han dog.

Och jag är så ledsen. Får jag vara det, eller är det som hänt mitt straff? Jag som lever kvar, jag som tog hans liv?

Varför är jag så lugn, så försiktig och beräknande? Är det för att jag är rädd? Rädd för att han kanske står där bakom ett hörn, ett skrymsle jag inte kan se för att jag är på okänd mark, i ett ingemansland?

Jag har ingen, absolut ingen, aning om vad som ska hända nu. Men jag vet. Jag är orolig, väldigt orolig för min Torbjörn. För jag vill att det skall vara min Torbjörn. Det är ju jag som älskar honom. Det har varit vår sommar, vår tid. Vi har förklarat vår kärlek för varandra. Behövs det mer? Jag har aldrig ljugit, jag älskar honom. Var är han? Kom fram, men skräm mig inte, jag är redan rädd.

Jag ser honom inte, jag ropar men ingen svarar. Dörren mot trappuppgången står på glänt och allt är tyst. Utom vattnet som rinner i köket. Jag ser en balkongdörr där, men nycklarna hänger i låset så han har inte tagit sig ut den vägen. Herregud! Var finns han? Jag går längre in och ser in i köket där ett nytt kylskåp står för dörren. Kartonger med kastruller och husgeråd fyller golvet bredvid och jag ser en fot. En fot och ett underben jag känner igen. De är rödfärgade - rosa. Alldeles stilla står foten och benet där bakom det nya kylskåpet. Kylskåpsladden är rödfärgad och allt är så stilla - så tyst. Jag ser en fot, men var är min Torbjörn?

Hur kan man vara ett vrak utan att någon ser?

Jag närmar mig köket igen. Jag tittar på foten och benet och ser att det är en människa bakom kylskåpet. Det är Torbjörn som hänger över diskbänken med ena handen på kranen. Gud! Nej! Jag försöker ta mig fram bland kastruller och grytlock, ta mig fram för att hjälpa den människa jag älskar och är rädd om.

Men han är redan borta. Den jag kommer fram till är tyst och stel. Han var trött, full, ledsen och sömnig. Och nu är han borta. Han hade ingen vid sin sida när han var som räddast och olyckligast. Han var ensam! Jag var inte där!

Han hade ingen vid sin sida när hans kropp spydde ur sig allt liv, allt blod. Han var ensam, jag var inte där. Ingen kunde hålla om honom och trösta honom, som jag alltid gjorde. Trösta och hålla om.

Allt ska bli bra Torbjörn, allt ska bli bra igen.

Av Annika Nyström 14 feb 2001 10:12