Att frysa febern

Hon är två och ett halvt år och vanligtvis otroligt pigg, livlig och med på noterna. Men nu låg hon bara på soffan i vardagsrummet och ömsom kved, ömsom slumrade till.

Jag hade bestämt mig för att det viktiga var att jag fick i henne vatten. Och jag hade bestämt att ta tempen på henne om hon kändes varmare än på morgonen. Hon blev varmare och jag stoppade in termometern under hennes tunga. I fickan hade jag också familjen sista Alvedontablett att ge henne i stjärten om det hela blev okontrollerbart. Efter ett par sekunder steg tempen förbi 38 grader, började närma sig 39 och tickade så vidare upp mot 40 grader. Det var då som jag plötsligt drog ut termometern, innan den pipit de tre signalerna. Jag ville inte se något mer. Tyckte att det kunde räcka med dryga 39 grader.

Jag trodde på allvar, för en sekund, att om jag inte såg att tempen ökade genom att ta ut den då skulle inte febern bli så hög. Lika hastigt som jag dragit ut termometern, stoppade jag tillbaka den i munnen på henne. Hur kunde jag vara så urbota korkad? Genast började den pipa konstigt och blinka noll noll noll. Det var bara att börja om. Hämta fodralet. Nollställa och in i munnen igen.

Jag är i och för sig en handlingens människa. Som gör en hel del irrationella saker. Men jag är relativt stabil och definitivt inte korkad. Men nu blev allt irrationellt. Jag trodde verkligen på att det var jag som bestämde hur mycket feber som min dotter skulle få. Inte termometern. Så kom då de tre befriande signalerna och tempen stannade på 40,3 plus 0,3 grader som man alltid lägger till när man tar i munnen. Jag konstaterade att temperaturen verkade vara stabil men hög och slutade att oroa mig. Alvedonen hade jag glömt bort, med den hade jag ju verkligen kunnat manipulera. Men termometern verkade ha lytt min besvärjelse och allt var lugnt. Bara hon nu fick vatten och vila så skulle det ordna sig. Jag strök henne över kinden och sa att allt skulle bli bra, samtidigt som jag började småflina över att jag just försökt ändra en naturlag, febern.

Jag lutade mig tillbaka och funderade över andra situationer när jag gjort likadant. Visst, ofta brukar också jag som strutsen "stoppa huvudet i sanden", men detta var mer. Nu handlade det om att kontrollera tillvaron. Inte bara gömma mig. Det första jag kom på var att jag för det mesta inte klarar av att lyssna på när någon i ett radioprogram ringer upp och dummar sig i telefon. Typ Hassangänget eller Kalle sändare på sin tid. Sånt klarar jag inte. Jag skäms bara å den uppringdes vägnar och det känns otroligt pinsamt, fast det inte är jag som står för skämtet. Inte för att det gör så mycket när folk skämtar med mig utan bara för att det känns pinsamt och att jag tror att om jag byter kanal på radion så försvinner verkligen det hemska. Och det gör det ju fast bara i min radio. Detta med termometern var något större.

Efter en stunds ytterligare funderande kom jag på att det var oftare än så som jag trott att jag behärskat tillvaron. Bara jag var snäll och vänlig så skulle andra runtomkring mig bli det också.

Självklart vet jag att det är så att jag till viss del kan styra andras beteende med sitt eget. Men fungerar det också när det gäller naturlagarna? Ja det verkar ju som om jag trodde det.

När det gäller hundar funkar det. Det har jag sett hur många gånger som helst. Visar man sig rädd för en hund så blir hunden rädd. Visar man sig trygg så blir hunden trygg. Allmängods. Kanske fungerar det lika på människor. Är man öppen och glad så blir man bemött på liknande sätt. Men inte sjutton kan man sänka en annan människas kroppstemperatur genom att vägra se på termometern.

Så kom jag att tänka på Uri Geller. En man som jag bara sett en enda gång på TV i ett sammanhang jag glömt. Han böjde en sked genom att vrida med två fingrar och folk ringde in till TV och berättade att deras klockor på vinden började gå och att det blev svårare att röra i kaffekoppen. Men de vete sjutton om han inte var en bluff i alla fall. En simpel trollkarl som han den där som trollar bort flygplan eller var det kanske fram? Och allt det där är bara tricks och fingerfärdighet. Det har jag lärt mig från Björnes magasin av Carl Einar Häckner.

Men att frysa febern genom att dra ut termometern, det klarar ingen. Jag tror att det liksom är vitsen med naturlagarna. Att vi människor inte skall kunna påverka dem. Jag gillar förresten orden: naturen måste ha sin gång. Men visst är det frustrerande och ofta fruktansvärt att bara se på när människor dör i jordbävningar och när febern stiger. Men det är inte så mycket att göra åt egentligen. Man kan knappt förebygga, bara hjälpa i efterhand.

Men tragiken tror jag beror på att naturens gång kopplas till oss människor och så att säga berör oss. Vi skulle dö på fläcken om inte kroppen själv försvarade sig mot inkräktarbakterier. Och vi skulle inte ha någon jord att gå på om inte jordskorpan förflyttade sig med jämna mellanrum. Statiskhet är det bästa människan vet. Förändring är det bästa naturen vet.

Tankarna gick vidare. Vad annat försöker jag och andra människan tro att vi kan stoppa bara genom att blunda eller sluta mäta. Jag kom att tänka på de senaste översvämningarna i Värmland i höstas. Där hörde jag en räddningsledare säga att det inte spelade ngn roll egentligen om man mätte hur högt vattnet steg timme för timme. Man skulle ändå inte kunna stoppa flödet. Kanske skulle man kunna förebygga men egentligen inte det heller. Det var för sent. Vattnets krafter går inte att rå på. Och då slog det mig! Är det detta som det handlar om egentligen. Av rädsla över att inte ha gjort tillräckligt i förebyggande syfte eller av rädsla för vad konsekvenserna kan bli, så tar man sista chansen och rycker ut termometern, bara som om. Verklighetsflykt alltså.

I mitt jobb som präst har jag genom åren mött många människor som handlat på precis samma sätt som jag. De har haft en otroligt stor tilltro till sin egen kraft att styra det oundvikliga. Och det ligger mycket kraft i att vilja förändra, stoppa, förhindra. Men runt hörnet vilar också besvikelse och uppgivenhet. Vi kallar det utbrändhet. Jag vill kalla det svikna eller ouppnådda drömmar.

Ungefär som den stora svarta mannen i filmen The Green Mile. Han trodde verkligen att han skulle kunna uppväcka de båda våldtagna och mördade små flickorna. Men han kom för sent. Inte ens en miraklets människa kan förändra det som bara måste ske. Inte ens Gud själv skulle förmodligen vara så korkad att dra ut febertermometern ur ett barns mun. Den store svarte mannen blev avrättad i elektriska stolen för mord trots att han var oskyldig. Snacka om att bli utbränd.

Och ändå, hur många människor är det ändå inte som sätter sin tilltro till kristaller och böner, trummor och besvärjelser. Som om gudarna kunde blidkas, krafterna styras av människan. Varje gång en människa fått hybris, det vill säga agerat som om hon/han vore en gud så går det på tok. Jag vet inte hur många gånger som jag hört om helbrägdagörare som förlängt benen på folk eller lagt händerna på en människa för att förmå den psykiska obalansen att pysa iväg. Konstigt nog har jag aldrig mött någon som visat mig sitt längre ben. Förmodligen rör jag mig i fel kretsar. Dessutom tycker jag det låter vansinne att påstå att en människa med ett ben för kort är en människa som skall helas. Är hon inte hel då? Vad är det för fel på att vara psykiskt sjuk? Är man inte en människa då? Jag bara frågar alla dessa helbrägdagörare, vad räknas som en hel människa? Jag tycker det verkar vara en otroligt taskig människosyn. Vad är att vara en hel människa? Oj, det där blev för komplicerat, tillbaka till termometern!

Nej, inte sjutton kan vi människor förändra tingens ordning genom magiska riter. Inte hjälper det att vi människor ber så att knogarna vitnar. Inte är det av vår kraft som det sker mirakel hur gärna jag och andra än längtar efter det. Inte kom det regn för att indianerna dansade regndanser.

Men att det händer saker i människors inre, att människor blir mer ödmjuka och tyvärr mer giriga också om de tror att just de besitter magiska krafter, ja, om detta råder det inget tvivel. Men febern den stiger i alla fall. Den verkliga förändrande kraften, den kommer från helt annat håll tror jag. Den styrs inte av min vilja.

Och ändå, det är kanske inte så himla dumt att tro att just jag kan frysa febern genom att dra ut termometern. Bara jag inte får för mig att jag verkligen kan göra det. För då vore såna som jag fullständigt livsfarliga.

Av Lars Eric Rännar 14 feb 2001 15:01