Akvariehajen och Luftrunkerskan

Vad jag vet har den här baren i Barcelonas ruffiga Barrio Xino inget namn. Inte plazan den ligger vid heller. Men de öldrickande gästerna har det, och Toni känner dem alla.

Han står nonchalant lutad mot den nötta, cigarrettbrännmärkta bardisken, där en fimp surfar med på vågen av en utspilld öl. Den februarikvällskalla lokalen har fått Toni att byta ut den halvöppna skjortan mot en knäppt skinnjacka med uppfälld, dalmatinerhundpälsfodrad krage. Men det orakade, markerade hakpartiet, de leende ögonen och den kaxiga uppnäsan känner jag igen.

Slokmustaschen guppar omkring på de böljande kinderna, men de annars trafikpolisviftande armarna är tillfälligt upptagna på annat håll, med att hålla flinka fingrar i styr för att sno ihop en joint.

TV:s exalterade fotbollskommentator konkurrerar med pling-plongandet från pokermaskinerna och de dominospelande gubbarnas hesa utrop om ljudutrymmet. För att inte tala om de prostituerade kvinnornas ständiga munhuggande, mullrande skratt och högljudda förhandlingar med kunderna. När Toni vid en offside-avblåsning omsorgsfullt slickar igen sin lyckotagg ställer han sig på tå, låter blicken svepa över den kanske tio meter långa bardisken, de alggröna plyschsofforna och de båda gistna dörrarna som vetter mot plazan.

Genom de blågrå rökridåerna ser han ett sextiotal personer, däribland de hårdsminkade kvartershororna i sina för korta och för tajta kjolar, till synes lika gamla och slitna som de själva. Det är något besynnerligt med många spanjorskors sätt att tala. Tonen är dov, aggressiv, nästan hotfull, ordvalet inte sällan vulgärt som sjöbusens. En historisk anpassning, ett sätt att vinna respekt på klassisk machomark? I det här fallet, för att markera revir och oberoende gentemot hugade kroppsspekulanter?

Fast de mustiga könsorden och förolämpningarna som far genom rummet tycks inlindade i ett lager av bomull, för att inte på allvar såra mottagaren. Som ändå kontraslår upprört. Gestikulerar och svär hämningslöst. För att han eller hon måste. För att det hör till det eviga spelet, den spanska folkteatern. Och förmodligen för att det är kul. Kanske framför allt därför. Att vinna åhörarnas gunst och dånande skrattsalvor.

Men det skådespelet har Toni sett, hört och sannolikt deltagit i en miljon gånger. Hans ögon registrerar i stället flödet, vilka som kommer och går. Nyanlända kan känna sig säkra på att ses, uppvaktas, uppdateras på skvallerfronten och erbjudas att köpa chocolate, spanjorernas välfunna kodord för hasch. Allt det där ombesörjer Toni.

Han svävar fram som en faderlig värd på ett coctailparty, lånar alla och envar sitt öra en stund, försäkrar, förtroligt viskande, att hans chocolate är från Nepal och bäst i stan. Han skämtar, talar om fotboll och förhör sig om bekantas varanden, för den oinvigde bedyrar han sin yrkesheder och diskretion.

Fast hemlighetsmakeriet begriper jag mig inte på; den förkylning finns inte som kan utestänga den påträngande, förföriskt söta haschdoften. Som en tusenarmad bläckfisk i filttofflor smyger den sig på besökaren. De slemmiga tentaklernas sugkoppar kletar sig fast var de kommer åt, på väggarnas pinupbrudar och i det nästan färdigmålade taket. De letar sig fram till näsan och mutar in en bosättning i näsborrarnas håligheter. Inte ens den olagliga absintens fräna anisarom kan annat än sporadiskt tävla om doftherraväldet.

När Toni letar efter nya gäster ser han ut som en sjökapten som spanar efter förrädiska rev och skär på en skummande vattenyta. Men hans fårade ansikte har inte piskats av världshavens vildsinta vindar. Toni navigerar på mindre ytor. Han är akvariets hyllade haj och okrönte kung. Någon, med koll på allt och du med alla. Kanske fyrtio års erfarenhet av kvarteret. Langaren, informatören och polaren. Parkera honom någon annanstans och han reduceras till ett anonymt och vilset plankton på oceanens botten.

En så kallad glädjeflicka slår sig ned på barstolen intill. Glad är hon definitivt, men flicka? Nja, snarare en kvinna i fyrtioårsåldern med rena drag, höga kindben och novembergrå hy. En kväljande, kemisk odör av parfym står i bjärt kontrast till det soliga leendet. Hon undrar om jag vill knulla. Av tonfallet att döma kunde hon lika gärna ha frågat om jag ville ha en cigarrett. Flickvän, ljuger jag. Hon tittar länge på mig, kastar en menande blick på barens manliga, medelålders klientel och uppmanar mig att vara rädd om henne.

Hon är nyfiken på varför jag är just här, på en oglamorös horbar. För atmosfärens skull, för att fly krävande, kvävande konvention och konformitet. Desertera från den sociala kontrollen som gör svensk vardag så jämngrå och förbannat förutsägbar, så hjordiskt jordisk, tänker jag. För att känna livet i stället för att tänka det, säger jag. Låter klokt, tycker min nyfunna vän efter en stunds eftertänksam tystnad. Fast förmodligen tröttnar man på det också, fyller jag i. Deprimerande.

Men någon meter bort vilar minsann inga ledsamheter. En dam i sextioårsåldern med en alldeles för liten, prippsblå pullover och håliga jeans utstöter underliga läten. Påminner faktiskt om ett mindre barn som försöker påkalla någons uppmärksamhet. I det här fallet är det bartendern, som ska visa sig vara kvinnans son, hon kallar på. Bartendern pratar i sin tur med en annan, kavajklädd och slipsprydd karl som inte riktigt passar in i det övriga sällskapet. Samtalet rör den uppkläddes flickvän, som han är mäkta stolt över.

Här har den dövstumma bartendermodern synpunkter, och dem framför hon med hemsnickrat och synnerligen effektivt kroppsspråk. Hon pekar på sonen, sedan vänder hon sig till oss, för en sårig hand till underlivet, håller handen runt en tänkt, snett-uppåtpekande påle och drar handen upp och ned. De tidigare kisande ögonen vidgas och lyser när hon i allt snabbare takt luftrunkar den imaginära jättelemmen, saliv rinner ned längs hakan och droppar effektfullt i golvet. När damen nått någon slags maxfrekvens på filandet hoppar hon överraskande graciöst ned från barstolen.

Trollbundna backar vi för att ge henne rum. Bartendern häller upp en öl och tittar slött på spektaklet.
Hans mor börjar stampa det smutsiga golvet, fortfarande ihärdigt trakterande sitt instrument, och nu börjar också fotarbetet komma igång på allvar. Det hela liknar en oskyldig svensk dagisraket, där nedräkningen närmar sig noll och uppskjutning. Som i trance tjuter hon till, för händerna tillbaka mot underlivet, böjer på knäna som för att hämta kraft från fötterna.

Långsamt låter hon händerna glida uppför magen och sin svällande barm, medan hon hela tiden låter som en morgontrött, motvilligt kokande vulkan. Handflatorna fortsätter över en ärrig hals och rynkiga kinder, och i öronhöjd far de plötsligt rakt ut åt sidorna och tillbaka igen. I pulserande sammandragningar sprutar spermiekaskaderna ur öronen, och för att tydliggöra vad vi bevittnar låter hon ett noggrant salivregn stänka ut från den nästan tandlösa munnen. Demonstrationen av sonens virilitet är över. Hon sätter sig igen, kramar om ättelägget och skrattar mer än någon annan i den nu nästan dubbelvikta publiken. Sonen ler, men tar uppståndelsen med ro.

Jublet når nya, förväntansfulla höjder när vår komedienne därpå pekar på den kavajklädde och ser sig förvirrat omkring. Hon lyfter på ett ölunderlägg och skakar besviket på huvudet, visar med ett par lindrigt rena fingrar hur litet föremålet hon letar efter är. Nej, inte där och inte där heller. Hon rycker uppgivet på axlarna, men skiner plötsligt upp och riktar pekfingret mot ett särdeles smaklöst vykort på väggen bakom bardisken, och alla vi som kan se vad det föreställer tjuter i krampframkallande skratt. Ett mansansikte från näsan och uppåt vilar på ett lurvigt, blänkande venusberg som bildar en präktig mustasch åt den glupske. Till och med vår förödmjukade, slipsprydde kamrat måste kapitulera och dra på munnen.

Jag säger "hasta la vista" till Toni. Lätt absintrusig glider jag ut på torget och noterar att det lyser från mitt gamla sovrumsfönster. Nattkylan tycks inte hindra den spanska folkteatern från att uppträda utomhus heller. Jag slås av tanken på min närvaro, i dubbel bemärkelse. Fysiskt, att jag som storögd betraktare av skådespelet faktiskt är medskapande och en liten del i en momentan målning, som statist på ett snapshot av Barrio Xinos nattliv. För att inte tala om det extatiska, mentala åskvädret! Som en alltför länge bortglömd champagneflaska korkas jag upp, men i stället för att försvinna ut suger jag in hela härligheten, hela "häret" och nuet. Jag ler brett och frossar i de lyckoimpulser som rusar runt som plan- och mållösa fyrverkeripjäser i kroppen. De talar till mig och ber om ett hopplastegsskuttande ärevarv runt torget, med armarna utfällda som vingar. Kanske avsluta det hela med att taktfast stampa fram en raket i katalansk tappning.

Då vaknar svensken med sina besvärliga frågor. Är det inte förkastligt att låta sig hänföras av halvt om halvt utslagna människor och sociala tragedier? Och hur skulle det se ut om du flaxade fram här på torget? Går det verkligen för sig? Irritationen över den förnuftige glädjedödarens intrång i känslovärlden växer sig så stark att jag bryskt visar honom dörren, sedan tar jag några prövande hopplasteg. Och får för mig att hela universum står på första parkett och hånskrattar.

Av Filip Andersson 13 feb 2001 14:22