När livet får en mening

1985 flydde vi undan krig och politiska förföljelser i Iran. Efter cirka ett år i flyktingförläggningar runtom i Sverige kom vi att bosätta oss i östgötska Finspång - ett litet samhälle där invandrare inte hörde till vardagsbilderna.

Hela min barndom var präglad av mitt mörka yttre och chansen att vara en i mängden var minimal. Ju äldre jag blev, desto tydligare blev mitt utanförskap. Pojkar som jag lekt med sen barnsben började att raka sitt huvud och ta på sig bomberjackor och kängor.

1995 tyckte min mor att trakasserierna och utfrysningarna hade nått sin topp och bestämde att jag och mina två småbröder borde komma till en större stad.

Göteborg-Bergsjön
Vi flyttade till Göteborgsförorten Bergsjön. Jag insåg snart att här såg alla ut som jag och jag var inte längre utanför. Min längtan efter tillhörighet gjorde att jag snart började umgås med det ökända ungdomsgänget. Jag blev snart en erkänd medlem och jag började att alltmer fly från hemmet och ut på gatorna.

Skolan var inte längre ett alternativ. Vi var tätt sammansvetsade och lojalitet var den viktigaste faktorn som höll ihop oss. Vardagen var en kombination av kriminalitet och drogexperiment. Den 29 september 1998 började jag att avtjäna ett månadslångt fängelsestraff för misshandel. När jag blev frigiven på morgonen den 29 oktober ringde en kompis och berättade om en fest senare den kvällen.

Utanför festlokalen träffade jag en massa människor som ville gratulera min frigivning. Jag märkte att ryktet om att jag suttit inne hade spridit sig och jag fick uppleva en ny form av respekt som gav mersmak. Inne på festen kom ett antal killar fram till mig och undrade om jag ville vara med och göra en stöt mot en närbutik dagen efter och jag var inte sen med att acceptera förslaget.

"Det brinner"
Jag stod och beundrade min lillebror som uppträdde på scenen när jag såg hur det kom ut rök bakom en dörr.
En kompis gick fram och försökte öppna dörren när den som av en explosion smällde upp. Ett enormt eldklot svepte in i lokalen och antände allt i sin väg. Jag försökte springa mot utgången men blev hindrad av folkmassan. Jag föll på golvet samtidigt som den tjocka svarta röken trängde sig ner i mina lungor.

Jag tittade in i lokalen och såg flammorna komma allt närmare och hur den tog mina vänner en efter en. Jag kände hur jag började att domna bort och jag insåg att det var mina sista sekunder i livet. Just när allt hopp var ute hörde jag hur någon med gråten i halsen skrika mitt namn. Genom det tjocka röken kunde jag skymta min lillebrors ansikte. Jag tog tag i hans byxor och ryckte. Han lyfte upp mig på sina axlar och bar ut mig.

När jag vaknade upp på sjukhuset blev jag medveten om att mina 35 närmaste vänner var döda. Tiden efter var kaotisk och sorgen blev outhärdligt. Livet tappade sin mening och glädjens färg mattades av.

Jag började allt alltmer fundera över existentiella frågor.
Det stöd och uppmärksamhet jag fick av människor runtomkring mig fick mig att inse att även jag förtjänade att ta del av det goda livet. Nu ville jag inte längre springa runt på gatorna och på kvällarna lägga mig med dåligt samvete för att jag hade skadat någon den dagen...

Rättegången
De sa på TV att fyra ungdomar hade gripits för att ha tänt på i diskoteket. Jag rös i hela kroppen när jag fick veta att det var kompisar från det gamla gänget. Hela rättegångs-processen var fruktansvärt jobbigt. Bland det svåraste jag gjort i mitt liv var när jag bestämde mig för att som den enda överlevande hålla ett eget slutanförande i rätten.

Under stor mediabevakning satt jag framför mina före detta vänner och talade om lojalitet och svek. Det var den enda gången som den huvudmisstänkte visade känslor och började gråta.

Branden blev nästan min död men den blev också min återfödsel. Nu har livet fått en mening och jag känner att mina upplevelser och erfarenheter kan vändas till något positivt och kan göra att jag kan bidra något till samhället.

Idag är jag 22 år gammal och går jag på en folkhögskola i Västsverige för att få min gymnasiekompetens. Mitt mål är att gå socialhögskolan och komma vidare till ett socialt arbete där jag kan dela med mig av mina erfarenheter i gott syfte till morgondagens ungdomar.

Jag kommer alltid att vara stolt över att jag kunde ta mig ut ur den onda cirkeln men jag kommer samtidigt att alltid att sörja den dagen jag gick in i den. Det jag har lärt mig är att skadan i själen kan man aldrig läka men man kan lära sig att leva med den och ta lärdom av den...

Av Rozbeh Aslanian 09 feb 2001 12:05