Hålet

- Fast vad menar man med att Gud är man? Liz granskade en mycket gammal bild med Gud som vitskäggig patriark, kringgärdad av svävande änglar på moln.

- Hur ska jag kunna veta det, svarade Jonas på väg mot utgången, att han är av manligt kön helt enkelt?

Inte orkade han bry sig. Det var varmt, han ville ut. Jonas kände obehaget komma över sig igen och marken gungade till. Knappt märkbart.

- För det innebär väl inte att han har en sån där grej som du har? viskade hon efter honom när han stod vid kyrkoporten och kände på nitarna i ekträet.

- Nej, det gör det nog inte...

Ljuset sköljde över dem när de kom ut från den mörka kyrkan. De hämtade cyklarna som var gömda i diket på andra sidan landsvägen och trampade långsamt ut på vägen igen. Dallringarna från asfalten tydde på att sommarens hetaste dag var på väg.

Redan efter några kilometer norrut hittade de en strand att campa på. Ingen avgift och bara enstaka tält här och där fast det fortfarande var högsäsong. Och bäst av allt var den långa mattan av mjuk sand utmed havet.

Senare på kvällen, när mörkret hade fallit och tältet var rest, satt de framför brasan i sanden i den hårda dånande vinden. De kröp ihop och flyttade sig närmare elden. Ute i mörkret syntes ljus från fartyg som låg för ankar över natten och längs med stranden gjorde andra lägereldar hål i sommarnatten. Mörka figurer satt uppe kring dem och trotsade blåsten. De kunde höra viskandet från grannarna och drack vin ur en tetra, tillsammans med gorgonzolaost och oliver.

- Det är konstigt att havet... hur det binder ihop världen...

Jonas vände sig utåt mot vattnet när han talade. Det började bli kallt och snart skulle de bli tvungna att gå in i tältet.

- Om vi bara hade en tillräckligt stor båt skulle vi kunna åka vart som helst, precis vart som helst, när vi ville!
- Det är inget för mig, jag är rädd för stora vatten. Det är nog dags att lägga sig nu, förresten.
Liz viskade, med fötter och ben indragna under ylletröjan.

- Mmm, det börjar bli kyligt.

Snart låg de inne i tältet och lyssnade till vindens tjut i sovsäckarna. Tältduken var som en mjuk gräns mellan dem och världen, som ett skyddande skal och ingen av dem märkte när den andre somnade in.

Mitt i natten vaknade han. Det var ett absolut mörker som fyllde världen. Det fanns inget ljus någonstans. Panikslagen kastade han sig upp, slog huvudet i tältduken och hörde någon skrika, som på avstånd:

- VAR ÄR JAG!!

Långsamt, långsamt återvände medvetandet och efter några sekunder kom världen tillbaka, som när ett ansikte plötsligt framträder i ett kalejdoskop. Det var en underlig känsla - och skrämmande. Liz satte sig oroligt upp och undrade vad det var frågan om.

- Vad är det!?

- Ingenting... jag drömde... det var som om jag inte visste var jag var för ett ögonblick, som om jag... Det var ingenting. Nu sover vi.

- Okej ...gonatt.

- Gonatt.

Tidigt nästa morgon låg han på en handduk i sanden - det var ännu för kallt i vattnet för att bada - och läste en intervju med Ken Kesey, en av dem som gått i samma fotspår som Kerouac och Ginsberg. Kesey berättade om känslan av identitetslöshet, av att något fattades och hur "den katolska kyrkan fyller detta hål med stearinljus och blommor och litania". Andra, fortsatte Kesey, fyller det med rigiditet, militanta normer eller något annat. "Men de vet alla att det inte är vad som är tänkt att vara i hålet." Jonas kände det som om han stött på något mycket betydelsefullt. Och under natten hade han faktiskt trillat ner i det där hålet helt och hållet.

Sedan en tid tillbaka hade han haft en underlig känsla, till en början mest på kvällarna när det blev mörkt men så småningom även när det regnade ute eller han bara var trött. Synfältet begränsades och ljuset förändrades som om en gardin drogs för och gjorde allt en nyans mörkare. Samtidigt blev vissa färger, särskilt röda och blå, skarpare och det kom känsla av främlingskap över honom. Det var som om någon, som kanske var han själv, gick runt i ett okänt landskap där denne kunde orientera sig utan att begripa varför han egentligen visste åt vilket håll han skulle gå.

Han var inuti upplevelsen som Kesey talade om.

Jonas upptäckte hålet överallt den sommaren. Det var som om hans ögon öppnats för något som alltid funnits där, men som han av någon anledning inte hade sett. Det fanns i låten som hela tiden spelades på radion - "I was unrecognisable to myself, saw my reflection in a window and didn´t know my own face..." - i debattprogram på teve och på kultursidorna i morgontidningen.

Samtidigt insåg han att hålet inte behöver vara en otrevlig bekantskap. Som i På drift när Kerouacs alter ego slår upp sina bakfylletrötta ögon på ett sjabbigt hotellrum en tidig morgon i mellanvästern: "...och det var det enda bestämda tillfället i mitt liv, det sällsammaste ögonblicket av alla, då jag inte visste vem jag var... visste verkligen inte vem jag var i ungefär femton sällsamma sekunder... jag var bara någon annan, en främling, och hela mitt liv var ett hemsökt liv, ett spökliv."

Efter en solig semestervecka anlände de med färjan till fastlandet. Brunbrända efter att ha cyklat runt i solskenet. Liz återvände till sin jourtjänst på sjukhuset och han till sitt säsongsjobb på stadens kyrkogård. Klippte gräs, pysslade med gravvårdarna och rensade marken från kvistar och skräp i minneslunden. Ibland fick han upp benbitar ur den stora skräphögen vid begravningsplatsens utkant och undrade om det var människoben som tjälen fått att vandra i jorden. Eller var det bara ben från döda djur?
På väg till jobbet den första måndagsmorgonen efter semestern hamnade han bredvid en gammal tant på busshållplatsens trånga träbänk. Hon väntade också på bussen. Den dröjde längre än vanligt och hon satt stilla som en ihopsjunken och snörvlande liten fågel. Plötsligt vred hon sin skrynkliga hals och såg på honom.

- Det har blivit mycket kallare de senaste dagarna, tycker ni inte det?

Han nickade till svar:
- Visst... Hösten är nog här när som helst.

Varför brydde hon sig om vädret? Hon satt där och småpratade och kunde dö vilken dag som helst. Han sneglade på legitimationen som syntes genom plastfickan i hennes plånbok. Född 1904, hon var alltså 89 år. Han förstod inte hur hon kunde tycka att något annat var viktigt än allt snart var över för henne.

Kyrkogården gav ändå en slags tyngd åt hans liv, en distans åt alla bekymmer som plågade honom, även om den fick honom att tänka mer på döden. Det var som om livet utanför stannade av när han klev in genom gallergrinden. Som en enslig plats med mjuk, våt mossa långt ute i granskogen där svampar ruttnar och ljuset sakta silar ner.

Vid utkanten av kyrkogården låg ett gult krematorium inbäddad i grönska på en liten kulle. Tanterna i arbetslaget berättade att de döda brukade sätta sig upp i kistorna när deras kroppar pressades ihop av värmen i krematorieugnen och att det hände att de skrek till under kremeringen för att en sista rest av luft i lungorna pressades ut.

Kanske var det överdrifter, men de fick i alla fall i gång hans fantasi.

Det gick inte en dag utan att han tänkte på döden. Och han började känna sig pressad av det. Åren gick för fort, det var svårt att koppla av när allt bara gick fortare och fortare. Sedan återstod bara ännu ett skelett i kyrkogårdsjorden. Han kunde varken begripa eller acceptera det.

När han kom hem på kvällen från den första arbetsdagen på kyrkogården var han åter fylld av funderingar. Han försökte prata med Liz, men hon begrep inte vad han talade om.

- Livet är ju långt, eller hur? Han fattar inte varför du går omkring och tänker på det där nu, du är ju fortfarande ung. Du ska inte dö än på länge.

- Det är inte det, det är att jag ska dö som oroar mig.
- Jaha du. Men då kan du väl vänta med det några år i alla fall.

Hon förstod ingenting av det han ville säga. Och han insåg att något fanns mellan dem. En vattendelare. Det fanns saker som han inte kunde tala med henne om - kanske inte med någon alls - och han fick återigen känslan av att befinna sig utanför alltihop, utanför mänskligheten.
Sent på kvällen när Liz hade somnat under det varma täcket i sovrummet gick han runt i lägenheten, ensam med sina planer. Funderade på möbler och saker han ville köpa. Det var bara några veckor kvar tills han skulle börja vid universitetet. Arbetet på kyrkogården skulle snart ta slut och han skulle aldrig mer återvända dit. Han hade ingen aning om vad som skulle hända sedan men konstigt nog gjorde det honom nöjd.

Han bryggde te, skar upp brödet direkt mot bordets grova träskiva och blev till sist sittandes framför köksfönstret, utan att orka något mer. Det var inte ljust lika länge på kvällarna nu. Regnet i mörkret utanför gick inte att se, han kunde bara höra dropparna mot rutan. Än är vi inte döda, tänkte han när han stapplade iväg mot sovrummet, än finns det tid.

Av Michael Nyhaga 09 feb 2001 09:41