Bildens hemlighet

Den här synsättet om fotografens villkor är Håkan Ludwigssons erfarenheter efter 20 år i yrket. Det handlar om hur du fångar ett ögonblick åt framtiden.

På Håkan Ludwigssons ateljévägg i Göteborg hänger en liten affisch med texten: "The bitterness of poor quality still remains, even after the sweetness of cheap price is long time forgotten." Han är inte säker på vem som sa det här, men det händer då och då att han visar affischen för sina kunder.

Håkan menar att det inte är priset det handlar om för hans del, utan det viktiga är att han kan övertyga sin uppdragsgivare om de resurser han behöver för att kunna göra en bild tillräckligt bra. Det handlar om att få rätt förutsättningar inför ett uppdrag.

Han bruknar likna sina villkor som fotograf vid en stor scen. Mitt på scenen ligger en hög med stolar. På ena sidan om högen står han själv, långt in på scenen. På andra sidan finns scenkanten med den stora publiken, ära, berömmelse och uppdragen han knappt vågar drömma om. Han ser det som sin eviga uppgift att förflytta högen med stolar framåt, mot rampljuset. Och inte tvärtom.

-För varje bild man tar gäller det att förflytta sin postion en liten, liten bit framåt. Att få, åtminstone en stol ur vägen. För blir bilden jag tar något bättre än den förra jag tog, får jag med all säkerhet också något större kreativt utrymme inför nästa uppdrag. Häri ligger hela tillfredställelsen i jobbet. Det är viktigt att hela tiden försöka prestera det bästa man någonsin kan. Upptäcker du minsta fel måste du orka ta ett varv till och rätta till det.

Tanken "det märks ändå inte" får inte finnas om man skall bli bra. Man måste ha ambitionen att inte släppa iväg några bilder som man inte är nöjd med.

Håkan menar att han jobbar lite för applåderna, precis som en höjdhoppare. Det som driver honom är tanken på känslan, om han klarar den där ribban.

- Men jag upplever mig inte som någon stor begåvning, utan jag har nog mer arbetat mig till mitt resultat.

Det finns ett antal oerhört begåvade fotografer, som gör en bild på en tredjedel av den tid det tar Håkan att göra, med mycket svett och tårar. Sådana begåvningar finns ju inom alla yrkesområden.

- Men världen skulle aldrig överleva utan alla oss andra, som med vår vilja jobbar oss fram till förhoppningsvis samma resultat. I början av min karriär skulle jag aldrig gå ifrån ateljén på kvällen utan att ha tagit fram kopior på en bild som skulle levereras morgonen därpå. Idag känner jag om bilden sitter när jag tar den.

När Håkan fotograferar försöker han alltid tänka igenom varje jobb och försöker förutse vad som eventuellt kan inträffa under fotograferingen. Därför har han alltid med sig många saker, som normalt aldrig behövs, när han arbetar. Om det kniper någon gång, finns nästan alltid den pryl som fattas i bakluckan på hans bil. Då blir den plötsligt ovärderlig. Det här sättet att arbeta genomsyrar även Håkans sätt att tänka när det gäller idéerna till reklambilder.

- Jag kan aldrig utgå ifrån att någon ger mig informationen som krävs inför ett uppdrag. Det är upp till mig själv att ta reda på.Jag kan aldrig luta mig tillbaka och säga "det var ingen som sa det". För det är först när jag lärt mig hela läxan som jag vet hur jag kan lösa uppgiften.

Han menar att det gäller att försöka förstå problemet som annonsen skall lösa i sin helhet, för att du som fotograf skall vinna respekt hos reklambyrån.

- Om fotografen kommer med ogrundade synpunkter på bildlösningen, bara för att han vill göra en rolig bild, av rent egoistiska skäl, blir han aldrig trovärdig i byråns ögon.

Genom åren har Håkan gått igenom olika faser i sitt yrke. Efter utbildning arbetade han först som assistent hos en tysk fotograf och senare hos fotograf Ray Rathborn i England. Han berättar att när han återvände till Sverige efter tre år kände han sig som mästaren. Han var kaxig, kunde och visste allt, men insåg snart att det fanns massor med problem han inte hade grepp om.

Den första anställningen, som reklamfotograf, fick han på Ateljé Jonasson i Göteborg. Håkan berättar att han mer eller mindre trillade in i reklamen, eftersom han tänkt bli reportagefotograf.

- Plötsligt hade jag ett ansvar och var tvungen att få in jobb till ateljén. Jag tog några bilder som jag visade för olika reklambyråer, för att få updrag. Det var några sanslöst jobbiga år. En period i mitt liv tröttnade jag på allt. Då hade jag i stort sett arbetat dygnet runt under 4-5 år och orkade inte tänka mer. Huvudet var tomt. Men istället för att åka bort på semester och vila, startade jag ett jätteprojekt på fyra månader till Australien. Jag tog med mig massor med utrustning, tog tusentals bilder trots att syftet var vila och jag överlät absolut ingenting åt slumpen.

Det var totalt fel sätt att ta sig ur tröttheten. När Håkan kom hem upptäckte han att det var svårt att återfå den position han haft tidigare. Men han bestämde sig för att ge det hela tre-fyra år och försöka komma igen.

Han menar att fotografyrket handlar om självförtroende. Likaväl som du kan vara framgångsrik, går det oerhört fort att rasera det du byggt upp.

- När jag kom hem kändes det på något vis som om Australien var slutet på min karriär. Nu i efterhand har det visat sig att det faktiskt var början på väldigt mycket. Genom de bilder jag tog där har jag fått flera nya uppdrag av bland andra Hasselbladhs,som bad mig återvända till Austrailien för att fotografera cowboys ett kontrakt med det amerikanska förlaget Condé Nast för en av världens största resetidningar: Traveler som innebär att jag nu får fotografera reportage 3-4 månader varje år men det har även lett till reklamuppdrag för ett amerikanskt öl som heter Dos Equis.

- Med facit i hand är allt enkelt. Men för tio år sedan skulle jag aldrig ens vågat drömma om den här utvecklingen.
Nu är jobbet som roligast, eftersom jag har tillräckligt med erfarenhet. Jag försöker använda den erfarenheten till att göra bilderna ett snäpp bättre än tidigare. Det handlar om att se på det man vanligen kallar rutin, som en positiv tillgång.

Hur det blir framöver har Håkan funderat mycket över. Kanske blir det som en kollega till honom sa när han för några år sedan hade en utställning i ateljén och visade bilder från Australien. "Cirkeln är sluten, nu när du gör reportage igen."

- Om man jobbar som reklamfotograf och har skaffat sig en ateljé, har anställda och dyra omkostnader är det svårt att försörja sig på reportage. I förhållande till reklam, tjänar du lite pengar. Men när jag fotograferar reportage får jag träffa nya människor, och det känns viktigt.
Håkan tror att framöver kommer han nog fortsätta som han alltid gjort; slänga ut krokar åt alla håll. Sedan gäller det att greppa godbitarna som passerar förbi. Ett uppdrag kan vara olika attraktivt beroende på människorna du arbetar med. Det handlar inte alltid om bilderna som skall tas. Därför beror min framtid mycket på vilka människor jag kommer att träffa. Vad jag fortfarande drömmer om är att hitta en radarperson att arbeta med. Det sökandet håller jag ständigt på med. Det behöver inte vara en art director. Jag tycker ofta en fotograf skulle ha större samarbete med en copywriter.

Finns det då några andra stora skillnader mellan att ta reportage- eller reklambilder?

- Skillnaden är att den "fria" fotografen är sin egen uppdragsgivare. Han söker ett eget bildspråk i relation till sig själv. I ett uppdrag däremot är det flera människor som söker ett bildspråk tillsammans.

Därför menar Håkan också att om du skall bli en bra fotograf är det viktigt att analysera sig själv en smula.

Vad är du intresserad av förutom att fotografera?

- Är du en enstöring, blir det nog svårt att lyckas som modefotograf. Men gillar du att laga mat kanske just det går att kombinera med fotografyrket. Det handlar om att hitta en mix, som man trivs med.

Trots framgångar händer det ändå ibland att Håkan kan känna avundsjuka till människor som arbetar mellan nio och fem och bara gör det de blir tillsagda.

-Till mig kommer människor och betalar för att jag skall prestera något oväntat och fantastiskt. Ju större frihet du har i ditt jobb, desto mer får du arbeta. Ibland skulle det vara skönt att slippa prestationsångesten.

Håkan anser också att utbildning är viktig. Det ger den som är intresserad av att fotografera två tre år att leka med likasinnade. Men det gäller att hamna i en ambitiös utbildningsform.

-Man måste lära sig vad fotografi innebär som språk. På samma sätt som en författare, måste fotografen hitta sitt eget språk. Det tar många år att nå dit. Och det är först då man lyckas ta bilder som innehåller en liten del du aldrig blir klok på, någon hemlig del, som bilderna blir riktigt intressanta.

Att lyckas med det är drivkraften.

Av Thomas Eriksson 09 feb 2001 11:54