Kulturell snobbism

Under en period av mitt liv var jag bokansvarig för en av Göteborgs boklådor. Det innebar bland annat att jag hade till uppgift att köpa in böcker. Genom det fick jag träffa ett otal förlagsrepresentanter från så gott som alla förlag i Sverige. Deras uppgift var att övertyga mig och mina konkurrenter om vilka böcker vi borde satsa på. De flesta hade en god inställning till litteratur i allmänhet och försäljning i synnerhet, vilket var en bra kombination eftersom deras uppgift var att just sälja.

Min uppgift var också klar; jag skulle köpa in de böcker som drog in den största vinsten, ekonomiskt. Ju större kvantiteter, desto mindre kostnad, vilket ledde till högre vinst. Så långt var alla överens och efter avslutade affärer kunde både jag, förlaget, och i de flesta fall också författaren och kunden vara nöjd.

Men...

Under många av mina möten stötte jag ihop med personer vars kall verkade vara att tala om vad som var "god litteratur" och vad som var "dålig litteratur". Dessa självutnämnda litterater deklamerade högt och tydligt att de ägde den enda sanningen, och att deras uppgift var att upplysa "de oförstående". På ett intellektuellt plan sorterade de inte bara in böckerna i denna hierarki utan också läsarna.

I grova drag gick deras mått av litteraturen från "Hollywoodfruar" och "Sagan om Isfolket" för att vandra till "Snäcksamlarna" och "En komikers uppväxt", vidare till gångbara klassiker som "Röda rummet" och "Kejsaren av Portugallien" för att slutligen hamna på de böcker som för tillfället befann sig på kritikerlistorna. Det fanns dock vissa undantag på kritikerlistorna och det var när en bok sålde väldigt bra, då klassades den helt plötsligt som mindre bra litteratur. Böckerna om Harry Potter är ett nutida och målande exempel på det, där vissa av dessa intellektuella översittare dömer ut dem totalt.

En annan kategori av dessa självutnämnda litterater var vissa kunder. De var de som handlade minst, men som hade mest åsikter om vilken litteratur vi sålde i butiken. Ett gemensamt drag hos dessa kunder var deras ifrågasättande att man som bokhandelsanställd inte hade läst alla böcker som fanns i butiken och som gavs ut. Det var också tydligt att vissa böcker "måste man ha läst".

Man kan ju fråga sig om en anställd på ICA har avsmakat alla de varor de erbjuder, eller om en anställd på Systembolaget smakat av alla de sorter som finns representerade där, och om det skulle göra dem till sämre säljare ifall de inte gjort det.

Själv vet jag vad jag anser vara god respektive dålig litteratur, men att den indelningen skulle gälla för alla vore befängt. Skulle vi rätta oss efter vad en liten intellektuell elit utnämner till god litteratur, skulle en bokhandel rymmas i en garderob och likriktningen skulle bli ödesdiger.

Jag tycker att en bokhandel ska ha ett så brett spektra som möjligt för att tilltala så många kunder som möjligt, vilket innebär att det inte bara är bestsellers som ska stå på hyllorna, men aldrig någonsin ta på sig rollen som budbärare av en kulturell snobbism och intellektuellt översitteri. Jag vill till och med gå så långt att påstå att en bokhandels uppgift inte är att bilda kunden, det kan kunden själv avgöra om den vill ha som mål.

Kanske låter mitt resonemang krasst, men när jag hör personer som Horace Engdahl uttala sig om "den goda litteraturen" möter jag något som jag bara kan jämställa med människoförakt.

Och i den stora frågan om Astrid Lindgren ska få Nobelpriset i litteratur eller inte, kan jag bara säga; Hon kan vara glad att hon inte passar in i de kriterier som krävs för att få det. För Astrid Lindgren lyckas med något som är större än Nobelpriset i litteratur; Hon får barnen att bli intresserade av att läsa och lägger en grund för ett vidare botaniserande i litteraturens värld. Vilket är mer än många av de Nobelpristagare vi fått genom åren klarat av.

Av Per Poulsen 05 feb 2001 11:51