Jag är en stammare!

Jag gick i andra klass i skolan, och skulle läsa högt inför klassen, när jag stakade mig och frökens kommentar fick mig att vilja sjunka genom jorden. Jag hade aldrig, enligt föräldrar och syskon, stammat innan detta hände i skolan.

Efter den dagen förändrades mitt liv. Flickan, som innan detta hände varit glad, pigg och positiv blev rädd osäker och känslig. Min stamning förvärrades förstås, de få gånger jag överhuvudtaget vågade öppna munnen. Jag blev nu också ett utmärkt offer för mobbning, varje dag, varje rast. Min skoltid blev ett rent helvete i sex år, både psykiskt och fysiskt, med ständiga glåpord och trakasserier.

Det klart värsta var dock inte att vara mobbad, utan just detta att sitta i skolbänken och kunna alla svar men ändå inte våga räcka upp handen och bevisa det. Det fanns dagar när jag inte pratade med någon annan än med mamma, pappa och syskon. Jag vågade inte heller säga något hemma om hur jag hade det i skolan, för jag var rädd att det i så fall skulle bli ännu värre.

Den dag jag slutade skolan drog jag en lättnadens suck över att helvetet var slut. Jag längtade efter att få ett arbete där jag endast behövde arbeta med händerna. Att fortsätta läsa vidare i skolan var för mig en omöjlighet, eftersom jag ju inte ens kunde tala.

Det fanns dock lärare som hade undrat över att jag alltid klarade skriftliga prov bra, fast jag inte svarade på en enda fråga under lektionerna, men det var aldrig någon som frågade. Jag fick ett arbete direkt efter skolan där jag arbetade med händerna och inte med munnen. Detta stärkte verkligen självförtroendet och jag trivdes. Livet gick, trots allt, vidare. Jag gifte mig, fick barn, men någonstans inom mig fanns saknaden "att inte vara som alla andra".

Jag ringde aldrig någonstans, undvek att prata med folk jag inte kände och sist men inte minst, jag visste alltid vad jag skulle säga men bytte ut svåra ord eller sa ingenting. Allt detta för att slippa misslyckas igen. Att kunna men inte våga var det värsta! Eftersom jag inte talade så mycket blev jag expert på att lyssna och har, enligt logopeder senare i livet, ett rikt ordförråd inom mig.

Mitt livs stora kris och även förändring skedde när mitt tredje barn, en flicka, började stamma vid tre års ålder. Det jag kände då går inte att beskriva i ord. Jag kände en sorg så stor och grät mer, än jag gjort fem år tidigare, när min son dog en vecka gammal. Kanske detta kan ge lite perspektiv på vad jag trodde min dotter skulle bli utsatt för.

Men även sorg kan föra något positivt med sig. Jag förstod att jag var tvungen att göra något åt min egen stamning, för att kunna hjälpa min dotter. Jag beställde tid hos en logopedmottagning och fick tala med en underbar logoped. Hon tyckte att jag behövde hjälp först, min dotter var för liten.

Nu öppnade sig ett helt nytt liv för mig. Jag fick lära mig att se på mig själv med nya ögon. Jag kunde prata om jag bara vågade och jag tvingades att våga. Logopeden ansåg att i mitt fall var den yttre stamningen, den som hörs, endast 5 procent och den inre, att inte våga, stod för resten. Hon berättade för mig att min stamning hade utvecklats i så hög grad på grund av felaktigt bemötande. Jag fick olika taluppdrag varje vecka och när jag klarade dem var lyckan obeskrivlig.

Ett helt år gick jag hos logopeden och arbetade med mitt tal varje dag och när jag slutade kände jag mig "nästan som alla andra". Min stamning hade nu blivit mycket bättre, men jag var långt ifrån helt bra. Jag vågade lite mer fast några stora förändringar klarade jag fortfarande inte.

Min dotter fick också börja hos en logoped när hon var fem år gammal, men då endast ett fåtal gånger. Logopeden ansåg att i hennes fall skulle kanske stamningen växa bort, om hon blev riktigt bemött.

Det som radikalt förändrade min situation var när jag 1990 blev uppsagd från mitt arbete, på grund av nedläggning av företaget. Arbetsförmedlingen kom till företaget och talade med alla anställda om arbete, studier, med mera. Att jag, med en skolgång på sju år, skulle studera vidare tyckte de var en självklarhet. Jag skulle få alla bidrag, som tänkas kunde, om jag bara tog chansen.

Jag försökte värja mig på alla vis när tanken på mina sju år i skolan vällde fram som en stormflod. Arbetsförmedligen gav sig emellertid inte och dessutom har jag fyra bröder som gjorde allt för att övertala mig. Efter ett tag orkade jag inte med allas påtryckningar, utan sa ja till att läsa in årskurs sju, åtta och nio.

Det var på mycket darriga ben jag en januarimorgon satt på uppropet i skolan igen, drygt 27 år efter mitt första upprop i skolan. "Jag klarar inte detta!" var det enda som flög runt i huvudet på mig då. Men sedan kom jag ihåg vad logopeden hade lärt mig, sträck på ryggen och se stolt ut! Det är det enda som syns utåt, inte hur du känner dig.

Jag klarade de första dagarna, om än på ren viljestyrka och inget annat. Jag kunde ju inte svika alla dem som trodde på mig, utan jag måste bara försöka. Jag märkte snart att jag trivdes i skolan och när proven började komma var det bara roligt. Jag läste jämt, och fann sådant nöje i detta, så att även proven gick galant. Självförtroendet stärktes hela tiden och jag vågade snart prata mer och mer.

När jag läst in grundskolan kändes det självklart att jag skulle fortsätta med gymnasiet. Studera var nu det intressantaste jag gjort och jag stortrivdes dessutom i skolans värld. Jag var kanske inte överlycklig när jag skulle hålla föredrag inför hela klassen, men jag undvek det inte. Jag hade insett att det tar tid att bygga upp ett självförtroende, som under så många år varit lika med noll.

Den dagen, i juni 1994, när jag stod på trappan med studentmössan på huvudet hade jag fått min revanch. Den känslan går bara inte att beskriva, jag var som alla andra. Att jag dessutom fått ett av de två stipendier, som delades ut bland komvuxelever, gjorde inte glädjen mindre.

Min familj, bröder och föräldrar tog emot mig med blommor och det var många lyckotårar som fälldes. Nu skulle jag bara bestämma vad jag ville göra i framtiden. Jag ville fundera över sommarlovet, innan jag bestämde mig, och jag märkte snart att jag saknade skolmiljön. Jag bestämde mig för att först försöka få ett vikariat på en skola och senare bestämma mig om jag ville och passade till att utbilda mig till lärare.

Jag fick en tjänst på en skola och arbetade där ett år. Jag stortrivdes och märkte också att mina egna livserfarenheter var en tillgång i arbetet Nästa sommar, 1996, sökte jag in till Lärarhögskolan i Jönköping, kom in och har gått där sedan dess. Jag har läst samhällskunskap, historia, svenska och engelska och om allt går som planerat är jag färdig 4-9-lärare till jul 2001.

Min stamning är idag nästan helt borta och den bekymrar mig inte längre. Jag klarar av att tala inför en stor grupp människor, även om jag någon gång stammar. Jag ser det hela tiden som nya utmaningar. Inte heller bekymrar jag mig för min dotters stamning, även om den ibland känns jobbig för henne. Både hon och jag dessutom ordförande är med i vår lokalförening "Stamning i Sjuhärad", en förening för alla som på något sätt är berörda av handikappet stamning.

Det finns väldigt mycket hjälp att få idag, om man har handikappet stamning, och ingen ska behöva lida så som jag har gjort i 30 år. Detta arbetar vi i "Stamning i Sjuhärad" starkt för. Vi ger också föreläsningar för skopersonal med mera och har just nu skickat ut en enkät om en inventering om stammande elever till alla skolor i Sjuhärad. Stamning är ett handikapp, jämfört med dyselexi, och som lärare måste man veta om hur man bemöter ett barn som stammar. Annars kan barn hamna i exakt samma situation som den lilla flicka ni just nu läst om...

Av Margareta Persson 05 feb 2001 13:48