Nazismens gränsland

Jag ryser av välbehag när Sverige tar guld i stora idrottssammanhang. Jag värnar starkt om det svenska språket och jag njuter av traditioner som midsommarfirande. Ja, jag gillar till och med Ultima Thules version av nationalsången. Ändå är jag ingen patriot - tror jag. Men när jag tänker efter så ligger mina åsikter ibland läskigt nära nationalism.

När jag tänker ett steg längre, inser jag att det är dags att långsiktigt börja sudda ut de nationella gränserna, som också utgör gränser för folk, individer. Det är värt att tona ner "den svenska stoltheten" till förmån för människors frihet. Det är dags att inse att Karl XII:s tid för länge sedan är förbi. Nu lever vi i ett samhälle som mer och mer sätter samverkan och hjälpsamhet framför isolering och kulturella motsättningar.

Tyvärr så slingrar sig en växande nationalism parallellt med detta frihetstänkande. På internet finns många sidor som propagerar för den svenska stoltheten och bevarandet av sådant som anses vara "typiskt svenskt". Vissa upphovsmakare går så långt att de nästintill dyrkar stormaktstidens krigarkungar, vikingarna och den nordiska mytologin. Samtidigt säger de att de tar avstånd från nazism, rasism och främlingsfientlighet.

Måhända att de inte vill bli förknippade med begreppen. Men det är denna nationalistiska propaganda som finns på nätet, inom politiken och bland ungdomars favoritlåtar som är farlig. Det går nämligen inte att dyrka sitt fosterland och känna en omättlig gemenskap med "det svenska folket" samtidigt som man öppet välkomnar nya människor med deras stolta kulturer att integreras med ens egen.

För det är ju det som det hela handlar om. Vi kan ju inte tvinga alla invandrare att förkasta sina religioner, språk, historier etcetera och på så sätt försöka "försvenska" dem.

Hur som helst. Det är ur djupet i det patriotiska träsket som nazistiska åsikter frodas. En fanatisk "kärlek" till sitt fosterland och en rädsla för att andra folk ska förändra den svenska kulturen utgör ett gränsland. I detta gränsland befinner sig alla utpräglade nationalister. I detta gränsland sätter även jag mina fötter emellanåt. Frågan är hur långt man kan gå...

... Den bästa lösningen är att sluta hålla nationalstaten som den enda stora källan till samhörighet och stolthet. Det finns så många andra gemensamma drag mellan olika individer - om man nu är så beroende av samhörighet.

Av Fredrik Lindh 02 feb 2001 11:31