Vill inte veta mer om handbolls-VM

För några år sedan hamnade jag tillsammans med en amerikansk bekant framför en videoupptagning av Sveriges kvartsfinal mot Rumänien från fotbolls-VM 1994. Det var dags för straffsparksavgörande och lagen stod samlade i grupper vid sidan för att utse straffskyttarna.

Då började den amerikanske vännen skruva på sig i stolen.
-Varför hör man inte vad dom säger? Varför har dom inga mikrofoner?

Han var uppenbart frustrerad. Där han kom ifrån var det en självklarhet att tränarna var försedda med mikrofoner och att dialoger vid sidlinjen i avgörande lägen gick rakt ut till TV-tittarna. Sedan den dagen har jag väntat på att samma utveckling skulle nå Sverige.

Nu är vi där. Och jag vet jag inte alls vad jag ska tycka.

Under handbolls-VM i Frankrike har Bengt Johansson öppnat alla dörrar på vid gavel. Varenda spelare kan intervjuas, när som helst, alla journalister får - nej, ska - åka med spelarbussen. TV4 har 24 medarbetare på plats och ger mig allt jag kunnat drömma om.

Försnack med "Benga". Handbollsskola för den blivande soffexperten. Direktintervjuer från bänken mitt under match. Att höra Magnus Anderssons och Stefan Lövgrens taktiksnack under time-outen är hur coolt som helst.

Charmoffensiven mot media beror på att handboll är en liten sport som behöver publiciteten. Men den är också ett kvitto på Bengt Johanssons ledarskap. Att det över huvud taget är möjligt att släppa in en hord reportrar rakt in i VM-truppen tyder på ett jättesjälvförtroende och en extrem trygghet i gruppen. En säkerhet som byggts upp under ett decennium av mer och mer delegerat ansvar och där klyftorna inom laget är så gott som obefintliga.

Tommy Söderberg skulle inte kunna göra samma sak ens om han ville.

Men fan vet om jag inte får veta för mycket. Den stenhårda bevakningen tagit bort något annat. Mystiken. Allvaret.
Jag har fått se Bengas semesterbilder, följt med landslaget när de skrålar Abba-låtar i skivstudion och sett spelarna leka sax, sten och påse. Häromdagen fick vi veta att laget struntade i taktiksnacket för att i stället göra klart den interna frågesportstävlingen.

Stefan Lövgren sitter på bänken och skojar med reportern Patrick Ekwall och Magnus Wislander vinkar till journalister mitt under matchen.

Under tiden har handbollshjältarna nojsat sig fram till kvartsfinal via promenadsegrar på åtta, nio, tio mål.
Efter att ha förnedrat motståndarna brukar eftersnacket låta något i stil med: "äsch, det här var en riktig skitmatch. Det var väl bara en kvart i andra halvlek som vi spelade riktigt bra."

Snacka om att vrida om kniven i de slagnas sår.
Var det verkligen så här det skulle vara? Totalintrycket blir att handbolls-VM är ungefär lika viktigt och prestigefyllt som. tja, VM i innebandy.

Jag vill inte ha ouppnåelliga idrottsstjärnor. Men gärna ha dem på en liten piedestal i alla fall. Jag vill inte veta att de inte bryr sig det minsta om sina motståndare eller att de sitter uppe på nätterna och tittar på Super Bowl-finalen. Jag vill ha kvar bilden av vältränade asketer som förbereder sig till det yttersta inför sina framträdanden.
Ändå vet jag att jag kommer att sitta som en jättetorsk framför TV4:s hemma hos-reportage.

Om Sverige misslyckas med att ta guld kommer samma dörrar som stått öppna för journalister också att stå öppna för en kritikstorm mot uppladdningen.

Det är först i semifinal och final som det är dags att vara seriös. Det är vid ställningen 20-20 mot Spanien med två minuter kvar och en man utvisad som det ska visa sig om svenskarnas självförtroende har varit ohälsosamt stort. Hoppas då att Patrick Ekwall slutar mysa och börja dra nytta av sitt nyvunna kompisskap med spelarna.
Jag längtar dit.

Av Ulf Roosvald 01 feb 2001 13:47