Svensk fotboll är bäst i februari

Är du göteborgare klämmer du dessutom in ett "å tjöta lite" i skönmålningen. Gud så patetiskt. Även jag syndar ibland med detta närmast Vakttorn-idylliska fotbollsideal. Men jag
skäms alltid efteråt. Det är nämligen fel.

Givetvis är svensk fotboll bäst i februari.

Aldrig njuter man så mycket av fotboll som den där första helgen i februari då träningsmatcherna börjar, då man ömsint förlåter träben och felstudsar och klumpiga utsparkar när bollen far omkring som en flipperkula på ett fruset sandmoras och himlen brinner orange av 50 bengaleldar och suset från publiken prasslar som en bokskog.

Alltså, när du har varit singel i tre månader och bara onanerat och inte ens fått en kram av någon utöver skäggiga mormor är det en förhållandevis stark upplevelse att bara få en riktig slabbidaskare till tungkyss.

Och när du inte fått se levande fotboll på tre månader och bara sett fotboll på teve med lag som inte berör dig det minsta är det närmast extatiskt att få stoppa ett snett inlägg från favoritlaget så att stelfrusna fingrar känns avbrutna och gruset sitter i handflatan som efter en cykelvurpa. Kylan skorvar i ansiktet och det bultar s-å-å-å skönt i såren fotbollspublik är av hävd alltid klädd som om det vore april.

Detta är vad vi kallar en nära-livet-upplevelse.

Fotboll i februari är dessutom reinkarnation i dess mest konkreta form.

En ny fotbollsäsong är alltid en pånyttfödelse. alla lag börjar med ett vitt ark, noll i alla tabellkolumner och hoppets förrädiska drömmerier. Hur ser nyförvärven ut? Vilka ungdomar ska blomma ut? Vilket spelsystem kör vi i år? Vem blir lagkapten och vem blir spelfördelare på mitten? Fjolårets förnedring eller framgång är raderad, man är i den serie man är och aldrig mötas de två. eller nåt.

Jag tror själv att detta kanske är den starkaste orsaken till att man blir en passionerad supporter. Oavsett alla misslyckanden i livet så finns det alltid någonting i tillvaron som återföds som fågel Fenix varje februari, som stiger oskuldsfullt och obesudlat och skänker nytt hopp om framgångens känslor i bröstet.

Det är ett litet livssurrogat, en pacemaker för själen, som kickstartar ett fruset januarihjärta.

Själv går jag på Stadshagen den 3 februari och ser Hammarby-Västerås SK. Där kommer jag att stå tillsammans med 2 000 andra som alla har ett fåraktigt Karma-flin i nyllet och låtsas som att jag ser nåt mer än feta bakhuvuden och jag kommer att hålla två korvar i ena handen och kaffe i den andra och smeta ketchup på grannen och inte låtsas om det och pånyttfödas och nicka instämmande när Kennedy lurar ut sin back till korvmojen på Nacka Skoglund-vis. och sen tågar vi förbi S:t Görans sjukhus och sprider livsglädje till de sjuka som hänger jublande ut genom fönstren.

I helgen kan du välja:

Gå i kyrkan och bli blåst på frälsning som miljarder före dig.

Eller så kommer du till Stadshagen eller Heden eller vart du vill och blir frälst och pånyttfödd på riktigt. Korv och kaffe får du också.

Halleluja!

Av Wayne Seretis 30 jan 2001 14:00