Kärlek - en kär och nödvändig lek!

Kärleken är den renaste källan till bekräftelse och ett fundament i den mänskliga utvecklingen. Utan kärlek stagnerar vi, och istället för medkänsla, ömhet och omtanke fördjupas bitterhet, avundsjuka och rädsla. I en värld av förvirring och otillfredsställelse omvandlas längtan efter kärleken till dess motsats.

Om du älskar anses du vara naiv, om du ger fritt från ditt hjärta bemöts du med misstänksamhet och förlåter du har du bekräftat din svaghet. Omvärlden dömer den som fortfarande vågar tro på kärleken och avfärdar allt som sentimentalt nonsens, något som inte har med verkligheten att göra. Kärlekens lyckliga stunder och dess brustna hjärtan är något som ligger i dåtiden och blir en stor källa till förlöjligande och hån.

I mitt arbete, med att ge människor en större självkännedom och en ökad tro på de inre förmågorna, slår det mig; i bekräftelsen finns inga hinder. Samtidigt som bekräftelsen för med sig en ökad respekt, stärks förmågan att själv påverka sin situation. Där utrymme ges att få visa sig utan att dömas eller värderas, växer självkänslan och det blir möjlig att se sig själv. I självbilden växer längtan efter kärlek till något verkligt, något som alla känner igen. Det som till en början försiktigt - och ibland motvilligt - tas upp för diskussion blir slutligen den gemensamma nämnaren för alla samtal. I dialogen som uppstår i bekräftelsen finns det utrymme att tala om det som verkligen betyder något, det som är grundläggande för livet; kärleken och mänskliga relationer.

Människan är en social varelse som växer i umgänget med andra. Det kan finnas omständigheter i livet som ger en motsatt trossats, men den hårda ytan är ännu ett bevis på kärlekens nödvändiga närvaro. Där kärlek och bekräftelse råder bryts isoleringen. Och för att bryta den alltmer tilltagande inriktningen på det materiella och utanförliggande måste vi vända oss inåt och erkänna vår längtan. Ett erkännande som leder till handling. Vi äger alla ett hjärta som vill älska och frågar vi oss själva uppriktigt så behöver vi kärleken.

Den som hånar kärleken låter intellektet omvandla en längtan efter bekräftelse och närhet till en mur av sarkasm och åtlöje.

Kärleken är lika nödvändig som att andas, och där den uppmuntras existerar inte våld, motsättningar, rasism, hat eller barnpornografi. Den är inte enbart bunden till religion, inte heller till de mytiska sagorna med stolta friare, väna prinsessor och lyckliga slut. Kärleken är genast och den berör alla. Den öppnar upp för en medmänsklig kommunikation där humor, tolerans, ärlighet och förlåtelse får verka.

Dagens skolor borde ha relationskunskap och medmänsklighetslära på schemat, så att kunskapen om hur vi påverkar, och påverkas av, varandra blir en grund att stå på inför det stundande vuxenlivet. Är den grunden lagd kommer ord som livskvalitet, förståelse och ödmjukhet finna sina rätta innebörder. I tryggheten att våga känna - där det blir tillåtet - är det enklare att sträcka ut en hand till möte eller för att be om hjälp.

Kärleken är nödvändig, och om inte du och jag kan börja leva den i allt större utsträckning än i dag, kommer alternativet bli dess motsats.

Vi ska vara rädda om varandra, inte för varandra!

Av Per Poulsen 22 jan 2001 09:26