Med döden i fokus

Efter ett par mil började min motorcykel krångla. Hosta, sucka och stånka som min gamla mor på sin tid.

Till slut gick den inte alls. Så vi stod där på en öde landsväg mitt uppe i bergen. Övergivna av allt levande inom mils avstånd. Men så efter en halvtimme såg vi en moped komma puttrande borta i horisonten. En gammal gubbmodell, med en turbanprydd man ombord.

Vi viftade åt honom att stanna. och förklarade på vår knaggliga Marockanska att mopeden var "kaputt".

Mannen plockade fram sin verktygslåda och skruvade ur tändstiftet, gjorde rent det omsorgsfullt med en liten stålborste och monterade ihop allt.

Motorcykeln startade direkt.

Vi blev så glada att vi bad att få fotografera mannen, och bad därefter om hans adress så att vi kunde skicka bilden.

Jag blev vald till modell, så jag ställde upp mig bredvid den gröna turbanprydda mannen som log sitt allra bredaste leende, som man bara kan med en tand.

Fotografen ställde in bländare och skärpa. Men så säger den turbanprydda modellen plötsligt "moment" och går raskt bort till sin moped.

Vi väntar förvånat på vad som ska hända. Mannen stoppar handen i en smutsig tygpåse som sitter på pakethållaren och fiskar upp en grön kobra på sådar en två meter, går sedan raskt tillbaka och ställer sig alldeles intill mig.

Bilden som så småningom framkallades har jag aldrig visat för någon.

Av Thomas Eriksson 17 jan 2001 11:34