Feelgoodgenren utarmar svensk film

Det ligger i mångas kännedom att filmen genomgår en förändring. Allt färre till antalet blir de filmer som med rätta kan betraktas som konstfilm, allt fler blir de filmer som syftar till att underhålla den stora massan.

Utvecklingen har varit uppenbar i flera decennier, men knappast så påtaglig som under senare år.

Flera bedömare hävdar att svensk film idag upplever ett ordentligt uppsving. Man hänvisar ytterst till den tilltagande biograftillströmningen och svensk films allt frekventare förekomster vid de ansenliga internationella filmfestivalerna. Förbättringen borde således kunna betraktas såväl ur ett kvantitativt som ett kvalitativt perspektiv.

Vidare knyter man an till unga regissörer som redan nått en viss etablering, främst Lukas Moodysson, Ulf Malmros och Ella Lemhagen. Och illustrerar ytterligare med de lovande debutanterna från förra året: Reza Parsa, Reza Bagher och Josef Fares - som alla skänkt nytt blod till filmsverige. När sedan filmer av verkligt etablerade auteurer - som Roy Andersson och Jan Troell - går upp på repertoaren, samtidigt som Ingmar Bergman skriver manus, är uppskrivningen av svensk film ofrånkomlig.

Visst, 2000 har varit ett förhållandevis bra svenskt filmår. Det görs mycket film, och också mycket sevärd film. Men i alla lovords uppståndelse är det lätt att bortse från vissa rådande, men mindre uppseendeväckande, omständigheter. Exempelvis glömmer man det faktum att det under förra året producerades ett otal filmer som kan titulera sig med filmens ständigt återkommande kalkonbenämning. Att filmer som "Dykaren", "Järngänget", "Hjärta av sten", "Naken" och "Hur som helst är han jävligt död", ens lyckades passera manusstadiet, framstår, i alla fall så här i efterhand, som oförståeligt.

Under förra året gick dessutom filmer som "Det blir aldrig som man tänkt sig", "Dubbel-8", "Knockout", "Det okända", "Livet är en schlager" och "Gossip" upp på biograferna, filmer som förvisso tematiskt och omsättningsmässigt är vitt skilda, men som förenas genom var och ens medelmåttighet. Är man tvungen att finna förtjänster i dem är det ofta lättast att dröja kvar vid enskilda skådespelarprestationer, såsom Bibi Andersson i Det blir aldrig som man tänkt sig, Reine Brynolfsson i Knockout, Jonas Karlsson i Livet är en schlager, eller Gunilla Röör och Mikael Persbrandt i "Gossip".

Om den sistnämnda filmen skriver Johan Croneman i DN 24/12: "Stjärnorna räddar tom Nutley" huruvida recensenten menar tom som i innehållslös eller tom som i till och med kan vi inte säkert veta. Det är tyvärr inte enbart här som manus och regi lämnar en del övrigt att önska. Kanske är regissören mindre skyldig, eftersom problemen påfallande ofta verka infinna sig redan vid manusskrivandet. Enda egentliga motexemplet är "Trolösa", där Liv Ullman inte helt och fullt lyckas ta vara på Bergmans manus.

Problemen återfinns emellertid inte enbart i dessa mindre lyckade filmer; det finns också anledning att ställa sig frågande till de filmer som mottagits väl och som snart kommer att belönas vid filmgalan. Det är svårt att kritisera var film för sig, snarare bör man fokusera vid en dimension som ser filmerna i ett gemensamt sammanhang. Här ifrågasätts det tillrättalagda, många gånger väl sangviniska, berättarsättet, som på senare tid renderat stor framgång, men som i för stor mängd stoppar upp utvecklingen av svensk kvalitetsfilm. "Tsatsiki, morsan och polisen", "Den bästa sommaren", "Tillsammans", "Vingar av glas" och "Jalla! Jalla!", filmer som dragit applåder såväl av publik som av kritiker, är alla till syvende och sist strukturerade i utmärkande hollywoodsk feelgood-anda.

Ofta handlar det inledningsvis om meningsfulla filmer med ett visst mått av allvar, ett allvar som successivt töms på sitt innehåll, och som i ett obligatoriskt happy end undermineras ytterligare. De gånger en lättillgänglig narration främst används i syfte att publiken ska kunna strömma till biograferna utan att behöva löpa risken att bli utsatt för otillfredsställelse och illamående, kan vi tala om ett populistiskt sätt att göra film

Självklart är det med automatik inget felaktigt i att konstruera filmer på ett lättsamt, hollywoodskt manér, men att mer eller mindre varje ansenlig film uppstår med en avsedd verkan att få åskådaren att må bra, är ingen eftersträvansvärd situation.

Performativitetstänkandet är emellertid inte en utpräglad svensk trend; medan den uttalat europeiska filmen i stort tenderar att slätas ut alltmer, får den amerikanska underhållningsfilmen allt större inflytande. Vad som på 60-talet var den poetiska och återhållsamma Billy Liar har i det nya seklets begynnelse blivit den avsevärt mer publikfriande och gråtmilda Billy Elliott.

Inte ens den amerikanska så kallade independentgenren har lyckats fortskrida obemärkt, vilket Kenneth Lonergans vardagspsykologiska och intetsägande "You can count on me" torde vara bevis nog för.

Oscarsjuryn drar också sitt till strå till stacken; enligt ryktet räds man för att nominera utsökta Ellen Burstyn i Requiem for a dream - förmodligen med anledning av att filmen anses som väl okonventionell. Det enda som verkar vara säkert är att "Erin Brockovich", som redan uppmärksammats av golden globejuryn, även kommer att föranleda ett antal oscarsnomineringar. Steven Soderberghs film verkar vilja bryta mot det traditionellt mansdominerande samhället - vilket ska manifesteras genom en upprorisk och ytterst driven femme fatale, i Julia Roberts - men bidrar snarare till att stärka de stereotypa könsroller som alltjämt genomsyrar vårt samhälle. "Wonderboys" ingår också bland de flertalet feelgoodfilmer som lär få utmärkelser, men till skillnad från "Erin Brockovich" är det verkligen en film att må bra över.

Josef Fares beskrivs allt oftare som ett av svensk films största framtidshopp. Det är befriande med tanke på hans bakgrund: en 23-årig till stora delar självlärd filmare med iransk härkomst och med en särdeles opretentiös inställning till filmmediet har lyckats nästla sig in i det konformistiska filmetablissemanget som måhända inte är så konformistiskt längre?.

I filmtidsskriften Cinemas första nummer för året nämner "Fares" Face Off som en av sina favoritfilmer samtidigt som han uttrycker oförståelse för Ingmar Bergman. Senare påstår han att det viktiga inte är att ha något att berätta. Nog för att "Jalla! Jalla!" är en sprudlande snygg debutfilm med lättforcerat hantverk och förvånansvärt ospretig dialog, det skulle likväl vara önskvärt att några fler inom svensk film verkligen hade något av vikt att berätta. Missförstå mig inte: feelgood-film behövs, men kvoten för genren borde för tillfället vara fylld med råge.

Det var inte meningen att denna artikel skulle stanna upp vid Roy Anderssons sätt att göra film, och det har den heller inte gjort. Likafullt slår det mig hur ofta man så illustrativt skulle kunna använda Sånger från andra våningen för att ge en en motbild; visa på ett lysande undantag till var svensk film och även internationell står idag. Men jag antar att det vore alltför förutsägbart.

Av Jon Asp 17 jan 2001 11:01