Om gubbar som inte vill förändra världen

Vi skulle diskutera hur den nya ekonomins spelregler kan användas för att utöka demokratin och människors levnadsförhållanden världen över.

Tanken var att vi sedan skulle presentera våra fina, ungdomliga och helcraziga idéer för en annan grupp bestående av lika fint handplockade världsledande män med makt - som trots sina ytterst viktiga dagliga göromål, i bland annat FN:s säkerhetsråd, Europaparlamentet och multinationella företags koncernledningar - hade tagit sig tid att lyssna på oss.

Och med stor risk för att låta både patetisk och pretentiös skulle jag mycket ingående kunna förklara hur fantastiskt allt var till en början, hur vi unga möttes över kulturgränserna, utbytte erfarenheter och genom våra dagslånga samtal kom till insikter som blev till verktyg att arbeta med i våra olika sysslor på våra olika arbeten runtomkring i världen. Tänk fågelkvitter, ljumma sommarvindar och barn mellan 3 och 8 år med olika etniska bakgrunder som springer ner för en sån äng som Laura sprang nerför i Lilla huset på prärien.

Minst lika ingående skulle jag kunna redogöra för den totala känslan av olust som dominerade rummet efter vårt möte med "de andra", hur vi till en början lyssnade uppmärksamt och lyhört på vad de som personifierade " visheten", "makten" och "gubbväldet" matade oss med.

Det var vackra ord om hur vi i västvärlden, minioriteten av världens befolkning, skulle kunna arbeta för att fördela jordens resurser på ett mer rättvist sätt, en hel del teknik och logistiskt prat men också mycket om vilket ansvar våra olika institutioner har för att stödja och driva demokratiska processer i världens stater.

Klokt och fint kan tyckas men överallt i varje ansats, efter varje påstående redogjordes också för hur mycket ansträngningar som redan gjorts för att åstadkomma vad som just sagts.

Och på det allra, ALLRA tydligaste vis med ansträngd pedagogisk ton fick vi på våra näsor skrivet att "det mesta av det vi tyckte, trodde och hade diskuterat och samtalat kring, visst var härligt och bra och i en bättre värld kunde just det lett fram till förändring och minskat mänskligt lidande, MEN som världen faktiskt ser ut, med de kulturella och politiska hinder som hur tråkigt det kan vara att inse, finns och styr människors handlande, så fungerar inte ett förändringsarbete på det sättet som vi tänkt oss."

Någon av oss försökte protestera, det var väl vi människor som skapade de politiska förutsättningarna, det var väl för fasen ingen naturlag som påbjöd korruption och skev resursfördelning ?! Samma någon möttes av trötta blickar fyllda av "såååååååja lilla vän, preciiiiiiiiiis samma tankar hade vi också för 100 år sedan, men vi veeeeeeeeet, det fungerar inte, iblaaaaaaaaaaand måste man inse sina begränsningar."

Och det var där någonstans det hände, jag fick en insikt och i samma sekund en knäpp. Det var som en blandning av det bästa och värsta som hänt mig.

Jag såg och förstod att männen i rummet med makten - den faktiska och fantastiska makten att förändra världen - inte vill!! När det kommer till kritan vill dom inte betala det som krävs och orsakerna är med all säkerhet av allsköns skiftande slag men den gemensamma nämnaren är densamma - dom vill inte, i alla fall inte tillräckligt mycket.

Det härliga i insikten var att jag fick det fantastiska svaret på frågan varför världen ser ut som den gör. Det som gjorde ont, det som gjorde så förbannat helvetiskt ont var att jag i samma stund också blev medveten om att bristen på vilja inte enbart gällde den just då samlade skaran, inte bara högt uppsatta chefer, parlamentsledamöter och IT-gurus utan även alla oss andra, inklusive framför allt mig själv.

Jag vill inte. Jag vill inte göra något åt skiten. Hade jag velat, hade jag verkligen velat förändra världen till det bättre så hade jag ju gjort det. Vill man så kan man. Så är det. Tyvärr.

Av Alice Bah 15 jan 2001 11:22