Hundkamper och kamphundar

Som de flesta vet har vi numera en lagstiftning som avser att komma tillrätta med "farliga hundar". I debatten förekommer utsagor som om alla skulle vara eniga om lagens nödvändighet, men är det verkligen sant?

Saken är den att debatten har blåst upp ett, i sammanhanget, litet problem till något som ger intrycket av att vara samhällsomstörtande. Den form av djurplågeri som kallas för hundkamper och/eller det faktum att ett fåtal hundägare av andra skäl inte skulle äga hund är naturligtvis i sig ett problem.

Men med tanke på att det i Sverige finns i klassen 800 000 registrerade och ett antal hundratusen oregistrerade hundar så är ett par tusen olämpliga hundägare ett relativt sett litet problem. Det är alltså dessa, i runda slängar, två promille av alla hundägare som har fått Sveriges regering, riksdag och myndigheter att fullständigt tappa koncepterna.

Att politiker på olika sätt vill profilera sig med ibland mindre genomtänkta förslag har vi blivit vana vid. Däremot är det uppseendeväckande att Kennelklubben kan ställa sig bakom en lag som av allt att döma blir ett slag i luften för att komma tillrätta med ett, som Svenska Hundklubben ser det, allvarligt djurskyddsproblem.

Debatten runt problemet ger ett förvirrande intryck och det är således viktigt att först klargöra vad man vill åstadkomma. Att alla seriösa hundägare och deras organisationer vill få bort hundkamper är närmast självklart. Vad som däremot inte är helt självklart är vad som avses med begreppet kamphundar. Eftersom flera - numera väletablerade - hundraser har en lång historia som just kamphundar, uppkommer genast frågan om dessa, på något speciellt sätt, skall omfattas av lagar.

Hur är det med blandraser? Korsningar av olika raser ger i allmänhet som resultat en avkomma vars mentala status är synnerligen svår att förutse? Man hamnar alltså oundvikligen i svåra, för att inte säga omöjliga gränsdragningsproblem som dessutom inte kan motiveras på rationella grunder. Vidare är det ingen etologisk sensation att i det närmaste alla hundar, även småväxta raser, lätt kan tränas att agera på ett sätt som inte står i samklang med samhällets normala umgängesregler.

Problemet består inte bara av att somliga individer ägnar sig åt hundkamper, utan även av det faktum att det tycks finnas en människotyp som fåkunnigt skaffar sig en hund endast i syfte att skrämma sin omgivning med. För detta senare ändamål duger de flesta hundraser som man i andra sammanhang inte förknippar med överdriven aggressivitet. Frågeställningen är alltså inte vilken typ av hund som används för ett visst ändamål utan ändamålet i sig.

Alltså, med lagen avser man att vilja komma åt bland annat hundkamper och kamphundar. Kommer då det målet att uppfyllas? Knappast och skälen är många. Låt mig bara nämna några stycken:

 Det är knappast troligt att de fåtal som ägnar sig åt hundkamper eller använder sin hund som vapen mot andra människor kommer att registrera hunden så att de riskerar att kunna kopplas till sina kriminella handlingar. Man kan starkt ifrågasätta om ett obligatoriskt register kommer att få adekvat täckningsgrad.

 Det är heller inte troligt att den kriminalitet vi talar om här får någon högre prioritet i polisarbetet jämfört med mord, rån och annan tung brottslighet.

 Mot bakgrunden att polisen är på plats i ett ytterligt litet antal fall då ett brott begås, är det naivt att tro att polisen i någon nämnvärd grad kommer att befinna sig på brottsplatsen när ett lågprioriterat brott som till exempel en hundkamp genomförs.

Registreringslagen, som har trätt i kraft från 2001-01-01, kommer bland annat av ovanstående skäl inte att medverka till att ett nämnvärt antal "farliga hundar" blir omhändertagna. Idag har vi redan fullt tillräckliga lagrum för att stävja avarter inom hundhållningen. Rätt hanterade är lagen om tillsyn av hundar och katter samt djurskyddslagen tillräckligt kraftfulla verktyg.

Vad polisen behöver är inte fler lagar utan större ekonomiska och personella resurser för att effektivt få bukt med de problem som nu diskuteras. Men det är ju klart, verkningsfulla åtgärder kostar pengar till skillnad från en och annan ny lag.

Svenska Hundklubben har påpekat i bland annat remissyttranden att om lagen kommer till stånd så är Jordbruksverket den enda rimliga instans som kan handha och ansvara för registret. Nu blev det inte så, delvis på grund av att Svenska Hundklubben använder medlemmarnas pengar till sin verksamhet istället för att betala dyra lobbyister att skaffa sina uppdragsgivare fördelar på hundägarnas bekostnad.

Svenska Hundklubben anser vidare att den nu aktuella registerlagen signalerar ett erkännande av den hysteri som idag grasserar mot hundar och deras ägare och som underblåses av okunnighet och snar ekonomisk vinning. I stället för att göra gemensam sak med Svenska Hundklubben mot denna hysteri, har Kennelklubben valt att ge makthavarna råg i ryggen för att gå vidare i frågan och som sannolikt kommer att innebära förslag om förbud mot olika hundraser och ytterligare ett kringskuret hundägande i Sverige. Om så sker, har Kennelklubben ett stort ansvar att axla.

Svenska Hundklubben kommer att fortsätta arbeta för att hävda mångfaldens betydelse och berättigande inom svensk hundhållning och att hundägarna i Sverige ges den självklara rätten att kunna välja vilken förening man vill tillhöra och betala avgifter till.

Av Ane Håkansson 15 jan 2001 14:33