Ett öde

Ett kyligt november.

"I natt håller sig Tor inne", tänker Bonden där han ligger under sin skinnfäll. "Det gör han rätt i", enligt min mening.

Genom hålet i taket ser han bakdelen av Karlavagnen blinka, och små rökpuffar från glöden stiger upp i himlen. Senaste gången som han var på marknaden var det en man som lärde honom namn på olika stjärnor och konstellationer. Själv hade mannen lärt sig namnen av en handelsresande.
"Snön ligger redan flera alnar djup, och det är mer än tillräckligt. Det är en hård vinter vi får."

Den lilla elden lyser upp stugan med sitt bleka sken. En och annan gnista söker sig upp till halmtaket, men med all snön på taket är det ingen risk för att det ska börja brinna. Det vet Bonden. Men det finns alltid andra saker att oroa sig för.

Bonden, oförmögen att somna om vrider på sig och lägger sin närmare sin hustru. Det är varmt i rummet, men det beror inte enbart på elden. Makarna sover inte ensamma.
Bortifrån hörnet hör han hur deras äldste son ligger och pratar i sömnen. Detta är ett släktdrag som även han själv, samt hans egen far besitter.

Mitt emot sonen, under en stor hög med fällar ligger just Bondens far. Han är gammal nu, hela 55 år. Bonden hör hur han ligger och mumlar för sig själv mellan snarkningarna.

"I morgon blir en hård dag." Bonden skruvar på sig igen och blickar ut i universum ett slag till. Han kan verkligen inte sova.
"Jag måste skaffa ett par skinn som jag kan sälja på marknaden; helst räv, men gärna lo om jag får tur. Det blir till att spåra i morgon bitti." Det är jakten som oroar Bonden när han ser Stora Björns svans blinka till i rött.

Det är ingen enkel sak, det här med jakt. Man måste vara försiktig. Även om människorna mer och mer har börjat bosätta sig långt in i landet, har naturen knappt lagt märke till dem. Skogarna är mäktiga och okuvade, och där är det den starkaste som överlever. "Jag får nog satsa på räv", tänker Bonden. "Man vill ju inte bli mat åt vargarna. Eller bergatrollen för den delen."

Nu är det hustruns tur att skruva på sig. Snart är det dags för henne att stiga upp och mjölka korna. Det lär inte bli speciellt mycket mjölk, eftersom de bara har två kor. Dessutom är det ju vinter, och då blir det nästan aldrig mycket att dricka.

Bonden själv kan däremot vänta med att stiga upp tills det blir ljust. "Lite sömn måste jag ändå få." Han vänder sig om, stirrar en stund i månljuset som lyser upp trästockarna i väggen och sluter sedan ögonen.

"Ingen Mjölner imorgon! Hör du det Tor?" hörs det strax från Bondens läppar. Men det finns ingen som kan höra honom. Skogen är alltför djup.


Resan. Ett par veckor senare.

"Hoppas jag hinner fram innan mörkret faller. Jag har verkligen ingen lust att... ARGH!" Bondens tanke övergår i skrik då släden nästan välter. Han hade kört över en stor trädrot, osynlig för hans ögon, men i sista stund rätat upp sin farkost.

"Snart är jag ute på isen, då slipper jag alla stubbar och stenar som alltid tycks ligga mitt i vägen. Dessutom ska det bli skönt att sluta oroa sig för rövare" säger han till sig själv under ett litet moln av iskristaller som blåses ut från hans mun. "Fast rövare är ju inte ute så mycket på vintern. Vilket är lyckosamt för mig."

"Jag önskar det vore sommar. Då hade jag sluppit oroa mig för att isen ska brista. Men det är trots allt skönt med en plan yta när man har mycket last."

Släden är fylld med skinn. Mest räv och rådjur, men även en och annan spräcklig grävlingshud har han lyckats jaga till sig. Lite byteshandel, och så skulle han fara hemåt igen med salt och tyger i bagaget.

På håll ser han nu staden. Eller han ser nog snarare den halvfärdiga byggnaden på toppen av kullen, vilket ligger en knapp fjärdingsväg bort. Det är den nya kyrkan som håller på att byggas. Även om Bonden själv aldrig hade trott på något annan än Oden, Tor, Frej och de andra Asarna var han faktiskt döpt. Det hade hans föräldrar sett till. De sade att de hade blivit frälsta, och gått över till kristendomen.

"Trams", tänker Bonden då han kör in sin släde bland de små husen. "Det där med Jesus och allt, det är väl nåt som är på mode. Som ädelstenar från fjärran länder, eller nåt." Bonden har mycket bestämda åsikter om saker och ting.

Röken från husen stiger rakt upp mot stjärnorna. Det är helt vindstilla. Månljuset lyser upp världen i blågrått, och överallt glittrar snön likt diamanter. Men en diamant har Bonden aldrig sett, bara hört talas om. "Trams", säger han åter igen och kliver av släden.


Orättvisor

Sommaren

"Må Tors vrede falla tungt över Kungen och hans män!" Bonden vågar inte högt säga vad han tänker, utan muttrar lite under skägget. Det är inget litet skägg han bär på heller.

Efter våren hade gjort sitt intåg i skogen hade det mesta gått väl. Korna hade åter givit mycket mjölk, och det fanns fler djur i skogen. Jakten hade underlättats när det blev ljusare på kvällarna. Familjen hade gott om mat, och det såg ut att bli ett bra år.

Men en vacker dag i slutet av april, hade Bonden fått besök av Kungens män. De krävde mat till sig själva och sina hästar, men Bonden hade vägrat. Dock gav han med sig efter han hade fått ett par revben brutna. Att man alltid ska ta till våld! Fast det var ju ändå med just våld som Kungen fick sin vilja fram.

"Har man bara tillräckligt med svärd, kan man göra som man vill. Åk till en gård, ät dem ur huset, åk till nästa och så vidare. Det måste vara kul att vara kung." Syrligt viskar Bonden till sig själv, hans blick är full av hat. Enbart hat.

"Om de ändå lämnat mig kvar till att ta hand om familjen, om de bara hade gett oss en chans. Nu när jag och gossen min är borta, lär gården knappast bestå. Men Kungen behövde oss sa dem! De nöjde sig inte med att plundra oss, utan de rövade bort oss också! Nu har de både våra rikedomar och våra kroppar. Hoppas Kungen är nöjd nu." Bonden biter sig själv i läppen tills det blöder för att hindra ett skrik. Därefter återgår han till att ro. Kungen behöver roddare.


Hämnden

Tre år senare, i maj 1160.

Det var Bondens son som tog Kung Erik Jedvardssons liv. Han hade stått med svärdet i hand utanför kyrkan i Uppsala och väntat med sina två kumpaner, redo att hämnas sin fars död vid årorna.

Kvickt hade de befriat Kungens kropp från sitt huvud, och därefter tagit till flykten. Men där huvudet föll hade en källa med klart vatten sipprat upp ur marken. Mordet hade gjort att kungen blev helgonförklarad. Från och med nu skulle han bli kallad för Erik den helige.

"Rätt åt honom! Nu lär han inte komma till Valhall utan får brinna i sin skärseld bäst han vill!"

Sonen hade fått sin hämnd.

Av Emil Jonason 15 jan 2001 09:40