Mary hamnar aldrig på topplistan

Söndagar i London kan också vara en lång väntan på Mary Wilkinson.

Puben Lamb & Flag ligger på 33 Rose Street - på vägen mellan vimlet på Leicester Square och tonerna vid Covent Garden. Puben är högre än den är bred. Det ljusgula skenet från gamla gatlyktan i den lilla gränden ger kalla kårar och tar tankarna tillbaka 1888, när Jack the Ripper härjade i London.

De vänliga jazztonerna från andra våningen tar dig tillbaka till 2000.

Det är söndag kväll.

Jazz på Lamb & Flag.

Du kliver in på det slitna trägolvet och känner dig, kort och gott,hemma.

Det har serverats öl och berättats historier här i nästan 380 år.

Puben,som öppnades 1623, hette under en kort period "Bucket of Blood", när trogna män till Charles II stack ner motståndsmannen John Dryden 1679. Det är dock
en helt annan historia. Stamgästerna har varit många genom åren på Lamb & Flag.

I dag har de allra trognaste gästerna sitt smeknamn på en guldplakett,som sitter i baren. "Bono", "Elektrikern" och "Trötter" är några.

De här raderna, skriven med en vacker skrivstil i guld på den svarta takbjälken, ger en vink om puben historia och värde.

"To die in a pub is my definite plan
with my mouth to the tap
just as close as I can
Then, the angels would say
when their singin´ began
Oh, Lord, please show mercy
to this boozy man."

Vid plaketten "Dave - the Hooligan" sitter en äldre herre.

Det är just Dave.

Han skrattar åt smeknamnet.

- Jag var på fotboll för många, många år sedan och hade med mig en flaska i innerfickan med innehåll för en kall match på ståplats. Jag blev stoppad av polisen, de tog flaskan och jag fick gå ut igen. Jag åkte hit direkt och satte mig på den här pallen. Ägaren var förvånad att se mig så tidigt
på dagen. Det var ju lördag, fotbollens viktigaste dag i England, och jag satt redan på stolen. Jag berättade om polisen. Ägaren bara log, hällde upp en ny pint och räckte över den med orden. "Den här står huset för, Dave the
Hooligan". Jag är fortfarande huligan, men för gammal för fotboll.

Dave går aldrig upp på andra våningen.

- Jag sitter bra här. Det är lugnare. Marys röst når hit ner.

Andra våningen är fullproppad med folk, som gungar med till tonerna av Dave Chandlers Quintet, som varje söndag kväll spelar jazz i några timmar.

Det är fem i bandet från början, men det brukar alltid sitta åtta-nio i bandet, när kvällen är över.

Mary Wilkinson, dryga 70 år, är rösten i bandet.

Hon kommer aldrig hamna på någon topplista, men när Mary tar ton står tiden stilla på Lamb & Flag. Vi har hamnat i en svartvitt klassiker, gungar sakta i takt och ser de följsamma vågorna i skummet på ölen, isbitarna sakta dansa i
takt i en drink och röken leta sig upp mot taket.

Det är bra.

Mary Wilkinson kommer alltid finnas på min topplista.

Av Mats Willner 11 jan 2001 17:16