Vad vill lärarna?

Läste Daniel Pavlicas artikel "Allt är lärarnas fel" och blev dels glad och dels besviken eftersom jag själv tänkt skriva om ungefär samma saker.

Jag är lärare i gymnasiet sedan många år och har sett och känt av de stora förändringar som kommit under de senaste tio åren, men ändå är jag kvar i skolan. Faktum är att jag har svårt att tänka mig ett mer stimulerande arbete än att få handleda och undervisa unga människor i ämnen och områden som jag själv tycker om och haft förmånen att kunna ägna mig åt under hela mitt vuxna liv.

Vad gör vi då i skolan?

Vi försöker få eleverna att arbeta med det som vi vet kommer att utveckla dem som individer i samhället och som ger dem kunskaper i ämnen. Det är väldigt positivt både för läraren och för eleven, det är i alla fall min erfarenhet av de flesta jag mött, att känna att man blir mer och mer säker i exempelvis ett språk. Visst kan man hålla med om att mycket sker med gammalmodiga grepp i dagens undervisning och ändå är skillnaden mot hur det gick till när jag själv gick i skolan på 60-talet enorm. Ungdomarna i skolan få faktiskt mera plats, får tillfällen att delta med egna erfarenheter, arbeta tillsammans med kamrater och arbeta friare i en helt annan utsträckning än förr i Sverige och än vad som är fallet ännu idag i de flesta länder jag känner till.

En uppgift vi tagit på oss nuförtiden är att skapa och upprätthålla kontakter med skolor i andra länder. Vi har utbyten med våra nordiska grannländer, italiensk-, fransk-, spansk- och tyskspråkiga områden varje år. Detta är en del av vårt arbete som bland andra än de inblandade, även kolleger som inte deltar, inte alltid ses som ett arbete. Så fort man talar om resor finns risken att bli betraktad som turist och nöjeslysten resenär. Men att resa med elevgrupper innebär enorma arbetsinsatser vad gäller planering, administrativt arbete, ansvar och liknande som ofta enbart uppskattas av eleverna själva och deras familjer.

Skolorna och kommunerna är mycket måna om och stolta över dessa kontakter men bidrar inte med särskilt mycket resurser till det. Ofta arbetar vi då gratis många timmar och många lördagar och söndagar. Det finns ingen policy i denna fråga ens inom kommunerna. Att vi, som andra grupper som reser i tjänsten, skulle uppbära traktamenten är det inte fråga om. Att vi när vi tar emot besök ska upplåta våra hem och föda våra besökande kollegor utan ersättning är självklart.

Nu är jag inne på fackliga frågor och visst försöker vi bearbeta detta fackligt men ännu har vi inte fått något vidare gehör.

Varför gör vi då dessa insatser?

Givetvis får vi själva ut mycket av det. Vi blir väl mottagna av våra utbyteskolleger och får själva tillfälle att fräscha upp språken och uppleva kulturutbyten, och kanske får vi vänner för livet. Inte desto mindre måste våra insatser betraktas som professionella och räknas som det arbete det är.

Ni som älskar att kritisera lärarna, skolan och dess arbetssätt, betänk att de flesta av oss som ägnar våra liv åt ungdomars utveckling gör det för att vi har som ambitioner och mål att ge hjälp till en bättre framtid för de växande generationerna.

Av Margareta Eriksson 04 jan 2001 17:33