Vackra ord och ond form

Form i dess olika uttryck befinner sig alltid någonstans på en skala mellan vackert och fult. Den onda formens skepnad är beroende av de idéer som finns om den goda smaken. Om det är god smak att tycka illa om pälsar betraktas pälsar som en ond formföreteelse, eller om det är god smak att försvara små skivbolag kan de stora bolagen komma att representera en ond form.

Ord är också vacker eller ful form. Ofta finns dessutom ett likhetstecken mellan ond och ful. Ond form är därför mestadels ful, liksom fula ord med betoning på de som inte är snuskiga mestadels är onda.

Om det nu skulle vara på det här sättet så innebär det just att ett estetiserat förhållningssätt är det rådande. Vilket betyder att det intressanta inte är vad ord och saker representerar enligt en traditionell förståelse, utan vad de representerar i fråga om snyggt och fult samt de relaterade begreppen ont och gott.

I detta nya system är det viktigaste därför att ha koll på vad som är vackert, för det är den kunskapen som på många sätt ersatt pengars förmåga att lyfta individer över andra. Här i ligger också det oroväckande problemet för trovärdigheten i många, speciellt, politiska ord.

Ett omsorgsfullt möblerat hem, ett hem inrett efter den goda smaken, har med andra ord samma funktion som ett omsorgsfullt möblerat språk med ett innehåll av goda ord. Eftersom det inte är vilka som helst som har kunskapen att välja ut och sedan förmedla vad som är rätt och riktigt i fråga om smak är det en relativt liten elit som har vackra lägenheter och/eller ett vackert språk.

Elitistisk verksamhet går ut på att skapa skillnader i tillgångar av olika slag exempelvis; ekonomisk, kulturell eller politisk. På så sätt kan politiska begrepp som tidigare representerade rättvisa och jämlikhet plötsligen ha motsatt innebörd och effekt.

Följden blir en omsorg utan trovärdighet som inte har förmågan att övertyga andra än de som redan tillhör samma socialgrupp med kunskap om det vackra och goda. I och med detta kan det i den klasskillnad som uppstår mellan de som har mest estetisk koll och de som har minst, skapas en grund för politiskt ointresse eller i värsta fall högerextremism. För hur tacklas det subtilt överförda budskapet om det vackra? Att känna på sig att i ögonen på de som får sina röster hörda, och sin smak förmedlad i olika media, så är man ful, ond och dum.

Av Markus Degerman 04 jan 2001 17:33