Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete

"Allt är politik. All arkitektur och design är politisk. Arkitektur och design är en form av gestaltning av vad ett samhälle och dess medborgare är och vill. En politiskt omedveten arkitekt eller designer har mer gemensamt
med reklam än med arkitektur.

På senare tid har minimalismen, som har varit det dominerande formspråket i Sverige under 90- talet börjat ifrågasättas. Det har publicerats ett antal kritiska artiklar mot minimalistiska designprogram och inredningar i både dagspress och magasin, och det allvarligaste slaget mot detta formspråk är kanske att till och med reklambranschen har börjat finna minimalismen lite komisk
och har börjat driva med den i sina reklamkampanjer.

Mycket talar för att den variant av minimalism som har varit så normgivande inom arkitektur och design i 90-talets Sverige är på väg att försvinna. Man får skynda sig om man ska hinna uppleva ett gäng äkta Filippa K-tjejer sitta och äta en McGarden sallad på en minimalistiskt inredd hamburgerrestaurang vid Stureplan i Stockholm.

Vid en första anblick kan minimalismen uppfattas som ganska dubbel till sin natur. Å ena sidan liknar den modernismen, eller snarare en klichébild av modernismen, men är just i egenskap av retrostil snarare att betrakta som postmodern.

Å andra sidan är minimalismen med sina överestetiserande och smått elitistiska drag väsensskild från postmodernismen.
90-talsminimalisterna har aldrig formulerat någon ideologi.
Man har ensidigt koncentrerat sig på hur de formgivna föremålen uppfattas av ögat.

Man har sökt skönheten, och skönheten har man, utan att reflektera på djupet, tänkt sig som hel och ren, snygg och prydlig, enkel och sofistikerad och företrädesvis vit. Här knyter minimalisterna an till en djupt rotad europeisk idétradition som kanske fick sin allra kraftfullaste manifestation i modernismen.

Modernisterna gestaltade den ideala värld som politiker med hjälp av forskare och företagare i den industriella eran drog upp riktlinjerna för.

För att denna idealistiska och rationella verklighetsuppfattning skulle bli trovärdig var det nödvändigt att lansera en förenklad bild av tillvaron. Man
avfärdade andligheten som gammalt skrock som hörde det gamla bondesamhället till. Världen skulle vara ren, enkel, synlig och urban. Den modernistiska arkitektur som fick i uppgift att gestalta detta var följaktligen vitputsad,
ornamentfri och hade en redovisande konstruktion.

Under 1900-talets andra hälft började man skönja sprickor i den vitputsade betongfasaden. I sin vilja att omfamna allt blev det modernistiska projektet alltför storskaligt och man tappade det sociala engagemanget.

Kvar blev bara en kylig rationalitet och den modernistiska teoribildningen utnyttjades som ursäkt för att bygga billiga hus och fatta rationella beslut. Man misslyckades med att hålla den tärande sidan av kapitalismen stången med en hotad miljö och själslig såväl som social nöd som följd.

Täta hus blev sjuka hus och gav allergiska barn. Likt en sjuklig pedant som hela tiden måste städa för att hålla ångesten borta skriver läkare, i sin modernistiskt mekanistiska renlighetsiver, ut pennicillin till medborgarna i en sådan mängd att det har börjat dyka upp antibiotikaresistenta bakterier. Hål i tänderna lagas med kvicksilver och hål i tunnlar med roca-gill. Kor ges proteintillskott i form av sina egna självdöda och nedmalda bröder och systrar tills dom slutligen blir helt galna och måste nödslaktas, men det gör ingenting för i Belgien har man provat fram en ny blå ko som är minst dubbel så stor som en engelsk kossa, i köttmängd räknat. Köttbalansen är återställd. Europa kan somna om.

Ornament och brott hette en artikel skriven av den modernistiske pionjären, arkitekten Adolf Loos. I denna artikel, skriven 1908, avfärdar Loos ornamentiken som varande överflödig och meningslös. Han såg på mönster och
ornamentik som något slags småborgerligt utanpåverk som inte hade någonting med byggnadens funktion att göra. Denna uppfattning blev den rådande inställningen till ornamentik och mönsterskapande bland funktionalister under 1900-talet.

Detta lättvindiga underkännande av en mönstertradition
med tusenåriga rötter är ett allvarligt brott.

Ett mönster har en betydelsebärande symbolisk funktion och påminner oss, med sin symmetri och sina upprepningar, om vår mystiska tillvaro och hjälper oss att se djupare in i vårt kulturella och historiska sammanhang.

En rapporterad textil med ett mönster som anknyter till en given kultur är oändlig i alla ledder: 1. Det upprepade mönstret i kontrast mot bakgrundens färg skapar djup och tredimensionalitet. 2. Dess historicitet skickar den tillbaka i tiden. 3. Dess geometriska upprepningar gör att vi lär oss förstå mönstrets uppbyggnad och själva kan bygga det vidare utanför dess egna gränser, vi kan så att säga förlänga mönstret i oändlighet rakt in i framtiden.

I samband med att postmodernismen slog igenom på 80- talet återuppväcktes den förståelse för symboliska värden som modernisterna saknade. Trötta på modernismens dominans och moraliserande pekpinnar sökte postmodernisterna sig till dess motsats. Där modernismen var allvarlig, sofistikerad och renodlad var postmodernismen lekfullt humoristisk, stillös, överlastad och symbolladdad. Där modernismen hade drag av snålhet och elitism var postmodernismen mer generös och folklig.

I praktiken fick aldrig postmodernismen den betydelse man kunnat hoppas på.

Det som började som ett alternativ till modernistiska så kallade patentlösningar förlorades alltför snabbt i en obstinat metadiskussion om ismer. Modernismen överlevde, tack vare sin maktställning och sin starkare teoribildning, postmodernisternas attack.

Det som kunde ha blivit ett positivt manifesterande av mångfald, felbarhet och folklighet banaliserades till att bli ett formspråk som snarare signalerade en ovilja till politiska ställningstaganden och en närmast dekadent yuppieattityd. Den humoristiska värmen övergick i ironi.

Man förväxlade folklighet med populärkultur och likt en nyliberal som uppfattar sig själv som radikal bara för att han olovligen står och säljer alkohol på gatan trodde postmodernisterna att de var visionära bara för att de gjorde tvärtemot vad modernisterna gjorde.

Strax efter tusenårsskiftet går västeuropa på tomgång och detta gestaltas av en stil som har lånat det sämsta från modernismen tråkighet och det sämsta från postmodernismen retrokult. Resultatet blir tämligen ihåligt och kallas i brist på annat för minimalism.

Horror vacui är en term som inom konstvetenskapen beskriver ett konstnärligt förhållningssätt som ofta återfinns inom folkkonsten. Begreppet horror vacui är latin och betyder rädsla för tomrum. Med den åsyftas vissa konstnärers
benägenhet att vilja fylla ut tomma ytor. I det traditionella dalamåleriet finner vi många exempel på detta. I en målning vars primära syfte var att
förmedla en historia ur till exempel bibeln fyllde man ofta, efter att ha fått med de beståndsdelar som var väsentliga för förståelsen av själva bildberättelsen, ut de ytor som fortfarande var tomma med kurbitsmåleri.
Dessa kurbitsar fick sin form utifrån tomrummets form. De anpassade sig till det rum de befann sig i. Denna önskan att fylla tomrum återfinns också i den islamiska ornamentiken, i jugendarkitekturen och är vanligt förekommande i konst utförd av psykiskt sjuka människor. I de bilder som konstnären Carl Fredrik Hill gjorde under sin sjukdomstid är alla tomrum fyllda med tecken av något slag. Denna strävan efter att fylla alla tomrum är till sin natur
väsenskild från det minimalistiska såväl som från det modernistiska idealet där en sofistikerat sparsmakad stil blev symbolen för skillnaden mellan civiliserad och simpel.

Varken modernismen eller postmodernismen förmår tjäna som gestaltare av vår samtid och framtid. Inte för att de nödvändigtvis var så dåliga, utan helt enkelt därför att de tillhör historien och för att vi människor genomgår en
utveckling.

Termen utveckling får aldrig förväxlas med de mantran som socialdemokrater och moderater i fullkomlig enighet reciterar med tom blick och mässande röst; tillväxt, IT, tillväxt, IT, tillväxt, IT . IT-romantikernas mytbildning är tillsammans med den dåliga ovanan att slentrianmässigt använda marknadsekonomiska modeller som svar på mänskliga frågor allvarliga hot mot människans utveckling därför att de stjäl fokus från de väsentliga frågorna inför framtiden:

Vår relation till andra människor, vårt samhälle, andra djur och vår jord. Det är angeläget att gestalta en motbild till A-ekonomis enfaldigt ensidiga föreställning om vad ekonomi är för någonting. Jag föreställer mig denna motbild som en vänsterorienterad, flummig och lite skitig variant av postmodernismen. En fördjupad och återuppväckt postmodernism som tar folk och folklighet på allvar, som lånar det sociala intresset och framtidsoptimismen från
modernisterna, men lämnar det andefattiga och teknikromantiken därhän, som vårdar och utvecklar de postmodernistiska idéerna om mångfald, lekfullhet
och historisk och kulturell tillhörighet, som inte räds någonting utom tomheten."

När jag vaknat upp ur min dröm mindes jag kurbitsens sista ord till mig. Hon sa:

- Du behöver inte längre vara rädd. Jag ska hjälpa dig i ditt designarbete.

SLUT

Av Andreas Nobel 04 jan 2001 17:33