Dricka vin och lida pin

Vem minns inte de fina årgångarna av Vino tinto som vi unga grabbar konsumerade i något källarparty och inte att förglömma Vino blanco, som man blev helt blank i huvudet av efter en halv flaska. Det var tider då man var odödlig och tog livet med en klackspark. Man var ung och vacker, nu är man bara vacker.

Lennart minns du att Cap Brandy, blev brännhet då den av politiska skäl inte fick drickas i Sverige? Minns du att den lilla till "helröret Skeppet" trettiosjuochhalvan" kallades för "jollen"? Minns du något eller är du dement? Jag utgår från att det bara är ett elakt rykte som går och jag ångar på. Minns vad en "grosshandlare" innehöll? Eau de Vie plus sockerdricka? Avslutar för nu med att du får inte minnas "Morbror David" Mavrodaphne. Skål!

Jovisst Jocke jag minns något, först var det portugiserna, sedan holländarna, sedan engländarna. Utöver givna marodörer fanns det spridda skurar av både greker italienare och slutligen fransmän och tyskar i större omfattning.

Ditt vin Vin Rouge d’Algerie var det egentliga rödvinsvänsterns, inte Parador som många beskriver, Francos´s drycker kom aldrig i fråga.

#7, Åneeeej, skall jag börja dagen med att brottas med Jockes rader?

"6 Ånej, har du inte läst artikeln? Väng rousch d´Alscherie dracks av artikelförfattaren."

Har Googglat och funnit följande i "Svenskan", från en artikel i våras:

Vad drack det då? Ja, enligt Jan Guillou var det "tunisiska Saïda, Vin Rouge d’Algerie och ungerska Egri Bikaver". Det dracks även en del vitt, menar Jan, och nämner den turkiska Beyaz och en Sylvaner från Bulgarien.

Avvaktar en skål och ...

Den enda som "druckit" Volvo Sonett var Rolv Wesenlund. Länk: youtube.com

Den gamble Romanus, hade han inverkan på det danska "Vinbladet"?

Hur som haver, jag skall vara ekologisk i 70 cl till helgen.

Hej och hå - gubbar. Vilka kännare ni är. Jag fattade de där med dryckjom ganska sent i livet.
fast jag bekantade mej lite nu och då med innehållet i barskåpet redan folkskolan - fast aldrig mer än att det kunde ersättas med lite vatten. Mina föräldrar var inte några hejare på att dricka dom heller vilket resulterade i att innehållet i mina favoriter blev ganska blaskigt med tiden.

Nå, vissa flaskor vars innehåll jag konsumerat kommer jag ihåg med större skärpa nu än då jag lät deras ädla safter skölja min strupe. Ska inte trötta er med alla, men vill särskilt nämna en butelj Liebfraumilch vilken jag intog en natt i gott sällskap under en blommande hägg på Vätterns strand - den glömmer jag inte.
Sedan var det ju förståss ett Malagavin som jag var förtjust i vars bekantskap jag gjorde i en riktig vinkällare i Valencia - mörkt mustigt och hur mycket smaker som helst - detta vin fanns på systemet för många år sedan men utgick - de sista flaskorna hittade jag på systemet i Gamla stan. Ett osvikligt vin som väl var för bra för att få vara kvar.

Så har vi de där flaskorna "Vin Rares" jag fick efter en resa till Paris. Jag och en kompis med folkabuss färdades genom ett sverige som ännu inte hade hämtat sej efter vintern, men när vi kommit till Paris stod våren i full blom.
Efter ett par nätter i Paris var det dags för lastning och folkabussen fylldes med vinlådor ända upp till fönstren, och ovanpå alltsammans la vi en heltäckande madrass som därefter blev min sovplats då vinet som var värt nära en miljon måste vaktas dygnet runt. Ganska trångt blev det, men att köra bil mil efter mil blir jag trött av så somnade gjorde jag - polarn fick ta in på motell.
Vårt uppdrag var att föra det rara vinet till beställarnas vinkällare i de mer fashionabla trakterna kring Stockholm.
När vi kom till svenska tullen så betalade vi tull för vinet i enligt med bestämmelserna - 9.75 per flaska var det på den tiden.
Efter en vända till Lidingö, Djursholm, Bromma och Saltsjöbaden var bilen tom så när som på de flaskor vi fått som tack för hjälpen.
Jag dröjde nog en månad innan jag korkade upp den första - trädgården stod i full blom - vattenfallet porlade och i dammen parade sej mina ödlor i godan ro.
Suck - efter den och de andra flaskorna som jag avnjöt lite senare frampå sommaren kan jag i alla fall säja att jag vet vad vin är - alltså riktigt vin.
De där andra som folk dricker - alltså detta industriproducerade flask- och låd-vin, och i sådana mängder över hela världen att jag bara undrar om det finns så mycket vindruvor att det räcker till att krama så mycket saft ur dom som sedan då jäsningen är klar ska göra oss så där lite lagom runda under fötterna - något som jag emellanåt inte lyckas med med annat än med god marginal åt de där overkill-hållet som manar mej att låta bilen stå minst en dag - helst två.
Detta händer dock aldrig då jag tar ett glas för mej själv - bara när jag dricker tillsammans med andra - det är nått med vinets broder- och systra-skap som manar till uppsluppna stordåd - och att törst måste släckas vet vi ju alla - i torra strupar sätter sej historierna lätt på tvären och det är inte kul.

#13, Jocke du nämner Hemmingway, en kille på redaktionen hade träffat giganten på en bar i Key West. Inte Slooppy Joes utan på en bar om jag minns rätt, vilken hette "S:t Tropez", ägaren skulle ha varit den siste bödeln i Sydafrika. En vimpel från hans samlingar förflyttades i fyllan och villan hem till en vägg hos mig.

Hemmingway hade en viss fäbless för "Daiquiri", samt en Tom Collins med cocosmjölk och angostura.

Apropå bödlar så finns det ett bryggeri med det passsande namnet "Hantverksbryggeriet", som gör en bira vilken följdriktigt heter "Bödeln". En India Pale Ale, på 5,6, Själv föredrar jag tjeckiskt ljust i stora mörka förpackningar.

Ström, ursäkta, "redaktion" skall det vara. Det blev så att när jag ett antal gånger fått mina artiklar, samtliga refuserade av DN, "det finns tyvärr iinge plats".
Så började jag posta dem till "Räddaktionen för kukulturbilligaggan". Men inte ens det hjälpte...

#12 Bizon, hedersgubbe, som den som väckte Bacchus den här gången måste jag tacka och bocka för suverän kommentar.