Dricka vin och lida pin

Vi talar om vin, över ett glas kallt lageröl, en kväll. Någon säger att han gärna står över när flaskan med rött dyker upp på bordet: "Äsch, surt och strävt." Jag undrar vad de lurar oss att dricka på krogen. Slattar ur flera buteljer som de kokt upp med socker?

När jag var ung och ville sätta mig in i alkoholens mysticism - och supa till för att bli en trevlig prick - fick jag en dag systemkatalogen i min hand. Väng rosch dAlscheri hette en brygd, ett billigt rödvin från Algeriet beskrivet med uttalsstöd i katalogen. Jag sade "vängroschdalscheri" till den misstrogne expediten bakom disken på Bolaget. Han böjde sig ner och ställde storsäljaren på disken - "Något mera?"

Idag går det bra att handla dessa drycker utan att försöka säga namnen på flaskornas etikett. Snabbköp och plocka för sig i korgen gör susen både för omsättningen och rekryteringen av framtidens alkoholskadade. Och Bag-in-boxen ser till att Mariapolikliniken och Länkarna har något att pyssla med.

Nåväl, vi smakade i Folkets Park bakom åhörarläktaren. Direkt ur flaskan. Skruvkork förstås. Strävt. Blev mera illamående än glatt berusad. Nästa helg delade vi kumpaner på en hela Parador. Usch, det var lika illa med den sorten, och nöjet var helt och hållet på skattemyndighetens sida.

Jag hävdar att en vinkonsumtion som ger glädje över smaknyanser och rätt matchning till maträtter inte låter sig göras utan långt och tåligt buret lidande. En sorts långvarig övning, noggrann provning, för många en prövning. Alla vi som av förstånds- och åldersskäl vant oss av med tobaksrökningen minns säkert hur lång tid det tog innan blosset smakade anständigt. Att lära sig röka var ingen lätt match. Begär och sug efter giftet i lagom uthärdliga doser infann sig efter några månader.

Vin varje dag, som rökaren brukar sin cigarrett, är inte att rekommendera, men efter en liten klunk då och då till helgen i några år märker du tydliga nyanser och börjar urskilja vilken typ av produkt som du föredrar. Och dessa idoga övningar är inte alls lika plågsamma som när du försökte lära dig att röka. En gång på 90-talet ville jag fira något med min hulda maka och kom hem med en svindyr Chateau Segla 1994. När korken med darrande hand avlägsnats och vi skänkte i det första glaset - ah, jag glömmer aldrig den doften. Och smaken fick mig att förstå varför vinsnobbarna i media kan babbla om dofter och toner av både det ena och det andra som knappt har med mat och dryck att göra. Jag blev om inte frälst så dock medveten om att vinguden Bacchus inte bara jobbar med fylleskrål. Det finns ett enormt spektra av smaker och dofter i flaskorna där på Bolaget. Det tar sin tid att hitta sin favorit. Börja smaka från 70 kronor så slipper du Parador-effekten.

Och givetvis förekommer då och då fusk med normerna i framställningen. Man ska inte glömma vad som går att göra med smaker på kemisk väg. Smakförhöjning av de billigaste sorterna, till exempel. Vi glömmer inte den österrikiska skandalen då någon avslöjade att tillverkarna tillsatte glykol i sitt vita vin; ett frostskydd som kylde ned försäljningen till nästan noll.

Ett Amaronevin är en smekning i gommen. Andrapressningen av dessa lätt soltorkade druvor ger ett vin benämnt Apassimento, utmärkt vin kring 90 kronor. Personligen föredrar jag detta före det betydligt dyrare Amarone.

Men det ljusa, milda lagerölet har vunnit mina smaklökar. Har man verkligen lökar i käften? "Fiiina viiinet" står länge kvar på hyllan i vårt skåp, medan Pripps Blå eller Hofbräuhaus München kluckar svalkande nerför strupen. Gärna direkt ur flaskan som danskarna gör. Och en hemtrevlig yrsel infinner sig.

- Tjener! En bajer!

Av Lennart Lundwall 24 okt 2012 06:00