Sommaren bor i Vallby

Tack Leif #1. Jag ser till min förskräckelse att jag glömt förklara närmare vad Jan Fridegård var för en kille. Jo, han var född 1897, son till en lantarbetande ladugårdsförman på Katrinedals gods utanför Bålsta, intill Övergrans kyrka. Pappan var svartskäggig, munter och lite törstig och om inte godsägaren erbjöd anständiga villkor angående bostad och viss naturaersättning, potatis, ved etc - då slog han näven i bordet och flyttade till någon förmodat bättre arbetsplats. Så var statarens liv - nöja sig eller flytta till någon annan gård den första oktober. Denna vecka på året kallades slankveckan. Då möttes statarnas flyttlass på vägarna i hela riket. Flertal barn, blomkrukor med Flitiga Lisa, kanske en cykel och rasslande husgeråd skramlade på lasset efter lånad ardennerhäst...
Denne Jan, en svärmare som på 20-talet helst vandrade i skogen och läste på runstenar kom efter en misslyckad militär karriär tillbaka till faderns enkla stuga. Fadern hade efter hustruns frånfälle blivit självägande torpare och slapp kommenderande bönder. Men måste givetvis ta dagsverken för försörjningen. Jan tog då enkla påhugg som att valla godsets kor på skogen. Han satt på en sten vid korna och skrev och skrev i sin lilla svarta anteckningsbok med vaxdukspärmar och fick äntligen diktsamlingen "Den svarta lutan" antagen och utgiven. Men vem blir förmögen på en diktsamling?
Några år framåt i tiden, efter karriär som misslyckad antikvariatsägare lyckades han få ut "Lars Hård", trilogi där han beskriver villkor och arbetsmarknad för ungdom på 20-30-talet. Han kunde då ge sig ut på somrarna att studera runinskrifter och hällristningar och lät sig inspireras till "Trägudars land" med flera romaner om den tid han fascinerats av.
Hans stil kan, som Leif säger, beskrivas som "ordkonst". Självlärd med tre-fyra års skolgång i botten.

Då jag helt gett upp tanken på att få uppleva någon sommar i år och måndagens jobb lurar runt hörnet är det med stor glädje jag nu kan lägga mig efter den färgsprakande resa jag togs med i tack vare denna söndagskrönika, och solen sken genom hela texten, tack Lennart!

Under alla förhållanden har Du skrivit en fin liten betrakelse Lundwall. Mycket trevligt.

I Uppsala fick jag det intrycket att Jan Fridegård inte var "riktigt fin". Han sålde nog inte mkt böcker där, men ute på den svenska landsorten, ute i bruksbygderna osv var han älskad. Min svärfar f d Gösta läste nog allt av Fridegård,men han läste också de stor ryska klassikerna. MKT beundransvärt efter högst fem år i Folkskolan och sedan hårt slit på industrier,yrkesfiske mm...

Fridegård var en uttalad spiritist.

Trots mitt svenska ursprung, vågar jag tilkännage att även vårt arv och kultur gått att finna för de som vågat rota lite i våra odlingsbygder, om än flyktigt. Som yngling med en närmaste släkt som bara trampat gatsten, kändes Edvin Saljes böcker och dess filmatiseringar som om mitt vardande bara var en överångsform.

Då Sveriges genom tidernas största skådespelare Ulf Palme i rollen som Kjell Loväng möter sin far i en uppgörelse, känns det i ryggmärgen att då saker och ting skulle rättfärdigas hade det dåtida torra svenska språket få konkurrenter. Ingen behövde tvivla om dess innebörd, man talte dessutom bara om det man kunde stå för, och det man kände till.

Per Oscarsson och Keve Hjelm, ni var kandidater men föll på snöret.

//Lennart, apropå "svärmiska naturskildringar" Sven Rosendahl, är han bekant? En man vars böcker i mitt tycke tangerar Tomas Tranströmer.

Tranströmers poesi, "Östersjöar": fjärden har blivit excentrisk - idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skon- samt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blom- mor efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöversättliga, de måste stanna i sitt element.

Sven Rosendahls prosa, "Jakten går i bergen": ytterst på udden mitt emot Jägermana står en spenslig unggran, som i dunklet liknar en flicka eller en gumma med vid, mot snön släpande kjol. Och intill kjolfållen av ispärlebehängt ris poserar jag med en tolvkalibrig dubbelbössa under armen...//

Suck, jag måste gå och köpa en flaska "porsbrännvin" till augustikräftorna.