Valt inlägg:
Trots mitt svenska ursprung, vågar jag tilkännage att även vårt arv och kultur gått att finna för de som vågat rota lite i våra odlingsbygder, om än flyktigt. Som yngling med en närmaste släkt som bara trampat gatsten, kändes Edvin Saljes böcker och dess filmatiseringar som om mitt vardande bara var en överångsform.
Då Sveriges genom tidernas största skådespelare Ulf Palme i rollen som Kjell Loväng möter sin far i en uppgörelse, känns det i ryggmärgen att då saker och ting skulle rättfärdigas hade det dåtida torra svenska språket få konkurrenter. Ingen behövde tvivla om dess innebörd, man talte dessutom bara om det man kunde stå för, och det man kände till.
Per Oscarsson och Keve Hjelm, ni var kandidater men föll på snöret.
//Lennart, apropå "svärmiska naturskildringar" Sven Rosendahl, är han bekant? En man vars böcker i mitt tycke tangerar Tomas Tranströmer.
Tranströmers poesi, "Östersjöar": fjärden har blivit excentrisk - idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skon- samt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blom- mor efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöversättliga, de måste stanna i sitt element.
Sven Rosendahls prosa, "Jakten går i bergen": ytterst på udden mitt emot Jägermana står en spenslig unggran, som i dunklet liknar en flicka eller en gumma med vid, mot snön släpande kjol. Och intill kjolfållen av ispärlebehängt ris poserar jag med en tolvkalibrig dubbelbössa under armen...//
Suck, jag måste gå och köpa en flaska "porsbrännvin" till augustikräftorna.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?