|
sunny fri |
Jag brottas just nu med en liknande kris.Hur gör man? Allt rullar ju på som ingenting hade hänt.O det har det ju inte: jag var lika illa ute för en månad sedan eller kanske för ett år sedan. O då kunde jag ju skratta.Då anade jag.Nu vet jag.Men varför kan jag inte bara avvakta lite i lugn o ro innan jag börjar försöka styra upp denna nya situation som jag borde begripit skulle kunna komma?
När jag kom hem ifrån Globen Heart i onsdags hade syrenerna slagit ut.Min första tanke var:det är sista våren jag ser dem!
Men den risken har ju funnits varje år:ingen av oss vet om vi lever om ett år.
Min andra tanke blev: men jag ser på dem nu.De är underbara o jag lever i dag.
Vi människor är så desperata efter att ha kontroll.Snabbt.Ingen tid för en kris i lugn o ro.Visst ska jag ta tag i saken men i morgon firar vi gubbarnas födelsedagar,våra bröllopsdagar o mors dag med så många av kollektivbor ,barn,bonusbarn o nästa generation som möjligt.Ingen trodde år 2002 att Rolf skulle bli 80 år.Nu blir han 86.
|
|
Bizon |
Tänkvärda reflektioner i denna artikel. För en ung människa med allt framför sej att göra kan det nog kännas lite bortkastat att sätta sej ner i lugn och ro och tillfriskna - vi som har bråttom kan inte unna oss den lyxen, men hoppas på att vi tillfrisknar på vägen. Först då det visar sej att den förhoppningen inte infrias tvingas en del av oss att kanske inte "gilla läget", men att fördra det och kanske göra det bästa av det som återstår. En och annan får kanske tid att ta avsked - några går in i krisens obarmhärtiga faktum med hull och hår och kommer aldrig ur - bitterhet blir livets sista minne, men en och annan klarnar i lugn och ro med glädje eller sorg oftast båda dera kanske också med ett konstaterande att det som var det var och det som blev det blev och kommer snart nog att glömmas, och gott är väl det då annars tillvarons alla irrande spår med tiden skulle göra det svårt att leva...
|