Tillit till den inre förmågan

När någon hamnar i en kris är det per automatik så att man ska hitta lösningar för den personen så saker och ting kan ordna upp sig igen. Man ska göra något med andra ord. Det är idag viktigt att producera, att vara handlingskraftig så att man kan fortsätta med sitt liv, men tiden är inte viktig i en personlig kris. Tiden är, och personen kan sällan skynda på processen när det gäller tillfrisknande.

Jag kommer ihåg mitt arbete på Hospis där krisen var uppenbar och där lösningen var döden. Jag fick lära mig att bara vara med någon utan att försöka komma på lösningar, för de fanns inte. Ord som “det ordnar sig säkert", och "vänta bara så blir det bättre" blev till floskler som blev löjliga när livet tog slut.

Vad är det som gör det så svårt att bara vara med någon när den människan mår dåligt? Jag har upplevt välviljan till lösningar på nära håll och tyvärr blir de bara till irritationsmoment och ännu en belastning. Man hamnar i en situation där huvudet redan är fullt och där någon annans tankar ska försöka tryckas in för att tillfredställa den personen. För är det inte ofta så att lösningarna vi kommer med handlar om att lätta på det egna samvetet? Om nu bara människan ifråga lyssnar och gör som vi säger så kommer allt och bli återställt och vi kan fortsätta där kommatecknet landade. Det handlar om att det inte finns tid för tider av reflektion och kontemplation. Det finns heller inte tilliten till människan. Vi litar inte så mycket till våra medmänniskors förmåga att lösa sin problem att vi vågar sätta oss på stolen bredvid och i tysthet krama om.

Vad innebär frasen att vara ett stöd för en annan person? För mig handlar det om att försöka ge lite glädje, en omtanke och en tystnad. Det handlar inte om att komma med problemlösningar eller strategier. Dessa är kanske bra när man mår allmänt dåligt och behöver en push i rätt riktning. När man redan är i krisen är tillit och kärlek det enda som känns upplyftande. Någon annan tror på mig och mina beslut och dömer inte de beslut jag tog innan. De är i dagsläget irrelevanta och personen lider tillräckligt för att de kanske är tagna en gång i tiden.

När ska vi lära oss att trotsa tiden och landa i den? När ska vi lära oss lyssna på magkänslan och strunta i teorier? När ska vi slänga av oss pressen att prestera och tro på det stora att ge kärlek till någon som har svårt att i dagsläget ta emot den?

Det är inte konstigt att många mår dåligt när kriserna snabbt ska avklaras och livet gå vidare. Vi hinner inte samla ihop bitarna förrän det krävs att vi åter är tillbaka på samma spår. Vi kan aldrig komma tillbaka på samma spår igen efter att ha varit djupt nere. Saker händer med oss och vi reflekterar annorlunda på livet som gör att vi i bästa fall tar en parallellväg till den vi en gång gick på.

Av Birgitta Stiefler 26 maj 2010 14:56