Tankar kring livets verkliga mening och mål.

Trådämnet ursprungligen från tråden "Efter Palmemordet har det gått utför med moralen". Dag Nilssons inlägg #89 har fått inleda denna tråds grundtankar. ----------------------------------------------------------------------------------------------------------------//start. #86- Bizon, detta svar faller antagligen utanför ämnet för Peters artikel, men jag skriver ändå som jag gör. Politiken måste ställa sig frågan vad en människa är för något. Vad Livet är och om det kan ha ett mål. Så här tror jag om det: Jag tror att vårt värde som människor inte alls kommer ur vad vi gör. Värdet ligger i att vi alls existerar, förökar oss och håller oss vid liv. Det är Jorden som är den fullständiga kroppen i galaxen. Inte människokroppen. Däggdjuren utgör celler i Jordens kropp. Människorna utgör Jordens hjärnbark. Telepatisk kommunikation mellan nervsystemen finns på liknande sätt som trådlös radiokommunikation fungerar. Det är antagligen inte elekromagnetiska vågor. Kanske är det liknande eller samma vågtyp som förmedlar gravitation. Människor ingår i samma typ av nätverk på jordytan som neuroner ingår i i våra individuella hjärnors hjärnbark. Människosonen är, som du påpekar, ett urkristet begrepp. Gaiahypotesen är något liknande. Kapitalismen och dess räntedrivna tillväxt, har varit bra på att åstadkomma en befolkningsexplosion, men nu måste den brytas av. Den expansiva tillverkningstiden måste plana ut och ersättas med en tid då vi bara underhåller allt och bara finns. Kontakten med Jorden, Gaia, Människosonen eller vad man väljer att kalla det, kan bara nås inåt. Himmelriket, som är helhetens tillstånd och splittringens motsats, finns inom oss. Bara där kan det verkligt värdefulla upptäckas. Dock står rädslor och skamkänslor i vägen. Rädsla för skam, smärta och övergivenhet är Livets största problem. Detta är min existentiella grund om vilken jag inte kan diskutera. Bara vittna. Jag skulle önska att våra politiker ibland vittnade om sina existentiella grunder.// slut citat av Dag.---------------- Svar av Bizon mej Ja Dag, intressanta erfarenheter du gärna får vittna mer om - och som sagt då du nu utvecklat begreppet "människosonen" lite så kan det tänkas att våra respektive erfarenheter inte är så olika - dock är jag mer direkt inne på att vi som varelser och delaktiga i livsprocessen på Jorden av nödvändighet måste göra oss av med ALL religiös dogmatik då det mesta av det slaget snarare av just rädsla fjärmat och utestängt människan från livets verkliga kärna framför allt därför att människan som art är ett flockdjur som finner större trygghet i flertalet än i sanningen. Att de flesta religiösa strömningar genom folkhavet är orsakade av enskilda individers och klaners maktambitioner gör ju inte saken bättre även om förklaringen är fullt begriplig just på grund av individens enskilt svaga kroppskonstitution.

Jo - fullständig tillit vore ett tillstånd att leva i - skulle vilja säga att först då har livet nått full potential, möjligen något man även kan benämna med begreppet "kärlek". Förutsättningen ligger i livsprocessen, men som jag ser det inte något som med nödvändighet per automatik måste ske - snarare då något som livet med den allt högre medvetenheten som livet utvecklar så kan livsvalen vändas från den nu rådande allas kamp mot alla i konkurrensens namn till en möjlig alla i gemensam strävan för allas bästa. Man skulle ju kunna tro att paradistanken tyder på att just det paradisiska tillståndet har funnits men förlorats - vilket jag inte tror, men ser hos en del filosofiska urtankar dock mer som en del av den förklaringsmodell till varför det blivit som det blivit - alltså varför människan tvingades lämna det omedvetna tillståndet. kanske kan man se det nyfödda barnet som du nämner så som varande omedvetet och därför i den absoluta tillitens tillstånd,,, vilket givetvis är en nödvändighet för allt nyfött diande liv och en hel del annat liv också - fåglar, munruvande fiskar och krokodiler där tilliten är nödvändig för överlevnaden. Ord och namnsymbolik och deras betydelse är intressant då en hel del kunskap om tidigare generationers tänkande ligger i betydelsen av särskilt just namn. Själv hade jag för mej att just detta du nämner - Jahve i betydelsen "jag är" tidigare tillskrevs namnet Adam - Aham som då skulle betyda samma sak, alltså "jag är" och syfta på mänsklighetens första person - eller alltså symboliskt egentligen då människan blev medveten om att den finns till - jag är. Vilket som är rätt eller fel vet jag inte, men vad man försökt säga med den symboliken förstår jag. Och så till bilden människan/individen som en liten blodcell i ett gigantiskt blodomlopp - ja man skulle kunna se det så, men då undrar jag vad detta blod vi i det tillitens tillstånd målet skulle betjäna? Du nämner människan så som varande hjärnan i jordens livskropp - jorden som en fullvärdig varelse i universum kanske med en kommunikativ förmåga med andra världar men först då ballans och harmoni råder på jorden. Med det som modell tolkar jag livets nuvarande tillstånd som riktigt sjukt - vi som blod betjänar städerna som likt enorma utsugningscansrar bitit sej fast och lägger allt ursprungligt under sej. Handen på hjärtat Dan - tror du att människan kan utvekla den globala tilliten som behövs för att i realistisk mening förverkligas som något annat än en tärande art och egocentrerad funktion? På individplanet kan jag ibland bli lite optimistisk, men inte då jag betraktar vår arts framfart.