Har jag fått rätt diagnos?

Hej
Du har nog rätt diagnos. Att den råkar vara psykisk är helt enkelt att den inte är fysisk. Är man normal om man har diabetes eller högt blodtryck? Diagnoser för övrigt är ju en utredning under kortare eller längre tid. Det hade nog varit mer skrämmande om du fått massa olika diagnoser. Att din mamma hade samma sjukdom kanske också kan få dig att acceptera? Det kallas herraditet eller ärftlighet. Verkar som du hela tiden haft sjukdomsinsikt men att diagnosen med sin kroniska karrraktär och kanske "stämpeln" Gjort det svårare att ta in? Men som du själv har skrivit så har du ju mått bättre när du väl skött din medicinering. Neuroleptika har tråkiga biverkningar. Och kan vara väldigt svåra att ställa in. Men dom fungerar på dig. Och lite hull på en kvinna finner snart sin plats. Tro mig. Det finns bra mycket svårare sjukdomar inom psykiatrin. Du beskrev din sjukdom för oss som läste från början till slut. Men det sista får du svara på själv. Ha en bra kväll.

Jag tycker att det är jobbigt att läsa att du mår så dåligt så ofta men ändå hoppar av medicinerna för att du inte vill stämplas som sjuk. För mig var diagnosen en lättnad; inte för att jag är så glad i mina mediciner min läkare är trög men för att jag vet att det finns stora chanser att jag slipper ha samma problem senare i livet. Kom i håg att bipolär sjukdom är degenerativ; dvs hjärnan påverkas och du riskerar att bli sämre med ålder och efter varje skov. Faktum är att sjukdomen krymper en del av hjärnan, eller lämnar ett sår som psykiatriker i Sverige hellre säger. Medicinerna kan befria dig från symtom och nya skov, men sjukdomen finns alltid där, den går inte att bota, bara lindra. Att leva med den är en kamp mot sig själv, den man fysiskt är. Positivt tänkande, motion, bra kost osv kan vara till hjälp och leda till förbättring men du måste acceptera att sjukdomen finns där. Att medicineringen är ett problem tycker vi nog alla i olika grad, jag ser inget alternativ tills jag hittar en läkare som förstår att det inte bara handlar om doseringsmanualer utan också om hur jag själv påverkas och mår. Stigmatiseringen är ett annat problem, men ingen behöver ju veta, förutom din familj och dina vänner som redan finns där som stöd och som faktiskt är de som plockar upp dig när du faller.

För tio år sedan blev jag diagnostiserad som "obotlig" och skulle få dras med en depressionssjukdom för alltid. Även till mig sa läkarna att jag skulle äta litium resten av livet. Jag följde dock varken deras diagnos eller medicinering. Åtta år senare är jag fortfarande frisk och utan några psykiska problem.

Varför det gått bra för mig vet jag inte. Dock är jag ett bevis på att läkarvetenskapen kan ha fel, åtminstone ibland.