Rapportera inlägg

Valt inlägg:

Jag tycker att det är jobbigt att läsa att du mår så dåligt så ofta men ändå hoppar av medicinerna för att du inte vill stämplas som sjuk. För mig var diagnosen en lättnad; inte för att jag är så glad i mina mediciner min läkare är trög men för att jag vet att det finns stora chanser att jag slipper ha samma problem senare i livet. Kom i håg att bipolär sjukdom är degenerativ; dvs hjärnan påverkas och du riskerar att bli sämre med ålder och efter varje skov. Faktum är att sjukdomen krymper en del av hjärnan, eller lämnar ett sår som psykiatriker i Sverige hellre säger. Medicinerna kan befria dig från symtom och nya skov, men sjukdomen finns alltid där, den går inte att bota, bara lindra. Att leva med den är en kamp mot sig själv, den man fysiskt är. Positivt tänkande, motion, bra kost osv kan vara till hjälp och leda till förbättring men du måste acceptera att sjukdomen finns där. Att medicineringen är ett problem tycker vi nog alla i olika grad, jag ser inget alternativ tills jag hittar en läkare som förstår att det inte bara handlar om doseringsmanualer utan också om hur jag själv påverkas och mår. Stigmatiseringen är ett annat problem, men ingen behöver ju veta, förutom din familj och dina vänner som redan finns där som stöd och som faktiskt är de som plockar upp dig när du faller.

Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?