Brev till kungen om samefrågan

Just därför att det är så viktigt att samebyarna får en möjlighet att diversifiera sin näring var det ett dråpslag då ripjakten fråntogs samebyarna, inkomsten från jaktkort är blygsam. Däremot fanns en stor ekonomisk potential för samebyn i olika jakt arrangemang, jämför t.ex var inkomsterna från laxfisket i Norge kommer.
Det är ändå så att det är renskötseln som från norra Jämtlands inlad och norrut, haft en sedvanerätt till mrkerna, statens utgifter är i sammanhanget enbart en blygsam kompensation för ingrepp i form av skogsaverkning Där betydelse av gammelskogens hänglavar om vintern för renäringen varit mycket stor och vattenkraft.

Lei-Arne! När riksdag och regering år 1992-93 fattade beslut om ett nytt upplåtelsesystem för småviltjakt på Statens mark ovan odlingsgränsen var det det mest demokratiska beslut som tagits i en jaktlig fråga på 204 år - 1789 beslutade vår tredje kung Gustav att bönderna skulle få jaga på egen mark statens.1993 blev det äntligen de marklösa jägarnas tur att få jaga på statens mark. Det samerna har mistat är ensamrätten!!
Samerna har utomordentligt god tillgång till kapital - via vår riksdag och numera även via EU.Som skattebetalare blir man förvånad över att man aldrig får höra ett tack från samisk sida. Mats Hägglöf

#23 Det är två olika syn på äganderätt till mark som kolliderar. Vi kan utgå från en samlad svensk statsmakt från ungefär GW, långt innan dess bedrevs renskötsel från norra Jämtland uppåt,och i delar av Härjedalen. Traditionellt så ansågs rätten till marken höra till den som först tog den i anspråk, sedan via arv, försäljning etc, via lagfart mm. Där finns ett fjäll som är privatägt, Åreskutan, därför att där bedrivits gårdsdrift i ca 5000 år. I samekulturen liksom i annan nomadiserande kultur, har inte någon gjort anspråk på någon mark för egen del, utan där har funnits en sedvanerätt, utan stöd av lagfarter etc. Staten har därför aldrig kunnat göra anspråk på Åreakutan, däremot på fjällvärlden i övrigt, därför att ingen har haft lagfart på den, bara en sedvanerätt. Dessutom är det så lätt att köra över en minoritet, minns Nasafjäll och Skallmätarna från Uppsala rasbiologiska institut. Att med detta i åtanke missunna samebyarna förvaltningsrätten över ripjakten är direkt småaktigt.

#26 Om du är jägare så har hu koll på att det är främst älgjakten som betytt något för ortsbor norröver, ripjakt som ger ett blygsamt resultat i kött, är något som "finare folk" ägnat sig åt. Det som tagits bort är rätten att administrera ripjakten. Värdet för samebyn av ripjakten ligger i de olika jakt arrangemang, inte i ripans kött. Vag som skiljer är att sameran som aldrig reglerat ägande rätt eller bruksrätt till sina marker genom lagfart, av staten fråntagits denna, jämför med skiftena på Åreskutan som det finns lagfart på, de har inte staten gjort anspråk på, till skillnad från sameland som brukats papperslöst enligt samisk tradition. Även andra hade tidigare rätt till ripjakt, men det samordnades via samebyn, vilket inte innebar störningar för renskötsel eller överjakt. De som tidigare hade ett relevant behov av ripjakt för sin försörjning hade ju en koncession på detta fjällägenheterna

Skattemyndigheterna och Försäkringskassan samt ytterligare tre myndigheter i Sverige blir skyldiga att kommunicera på samiska. Detta föreslår nu regeringen i en ny lagrådsremiss. Kostnadsökning sameutgifter för skattebetalarna: 70 miljoner sek per år. Källa TT 2009-01-29. Kontakt idag med en av Sametinget cirka 30 tjänstemän ger beskedet, att samliga vuxna samer i Sverige helt behärskar svenska språket. Samerna vinner ständigt terräng, skttebetalarna står för kostnaden. När får burträskarna i Västerbotten rätten att kommunicera på burträskmålet i Hörby? Mats Hägglöf