|
Inlägg #121: Postat: 2008-02-01 20:00:00
|
|
Sunny |
O Nej: jag menade inte dig här Jan E utan de andra pojkarna!
|
| |
|
Inlägg #122: Postat: 2008-02-01 20:09:00
|
|
Sunny |
72 Det du skriver här är jätteviktigt!
Jag försöker föreställa mig hur jag reagerat inför min sorg ifall jag haft föräldrar,syskon eler andra närståend? Eller om jag haft en barndom med föräldrar som gillat mig? Jag tror nog att jag hade klarat mig bättre då.
|
| |
|
Inlägg #123: Postat: 2008-02-01 20:13:00
|
|
Sunny |
CMO Att vända en sådan förlust till någonting positivt går ju inte. Det är bara självbedrägeri.Kanske om min dotter varit sjuk men en helt meningslös olycka som vi vuxna bär ansvaret för? Visserligen har jag hela livet plockat hem utslagna människor,ungar på drift o misshandlade djur men det hade jag börjat med före olyckan.
|
| |
|
Inlägg #124: Postat: 2008-02-01 20:18:00
|
|
Sunny |
Men en sak har slagit mig: jag reagerar väldigt strakt när jag läser om döda barn: automatiskt känner jag med föräldrarna på ett sätt jag inte riktigt gjorde innan Då trodde jag att man kan föreställa sig en sådan här sak: nu vet jag att det kan man inye..
Troligen känner Janne B på samma sätt ?
|
| |
|
Inlägg #125: Postat: 2008-02-01 20:29:00
|
|
Jocke S |
Jag kom att tänka på att Tage Danielsson förlorade visst rätt tidigt ett syskon i en trafikolycka tror jag.
Och Hans Alfredsson miste ju en ung pojke, vet inte när. Känner inte till tidsaspekterna, men de var ju ändå Sveriges främsta komiker. Hörde någon annan, komiker tror jag, som berättade en liknande historia. Kanske det var om Povel Ramel förresten, som misste sina föräldrar i en trafikolycka när han var helt ung. Dessa tre, visst är det paradoxalt?
|
| |
|
Inlägg #126: Postat: 2008-02-01 20:29:00
|
|
CMO |
123/ Vad jag menar är att många som drabbas på det viset "hanterar" förlusten genom att engagera sig i att hjälpa andra människor i liknande situation eller i att förhindra att andra drabbas av samma sak. Förlusten, i sig, blir naturligtvis aldrig något positivt.
|
| |
|
Inlägg #127: Postat: 2008-02-01 20:41:00
|
|
Sunny |
O skuld o sorg känner man även efter vuxna barn fast de inte ens är egna !
Man tycker sig ha kämpat i det oändliga o så räcker det ändå inte: Barnet orkar inte leva längre. Då kommer givetvis den eviga frågan:var det någonting mera jag kunde gjort som jag missade? Det blir 3 år till påsk men jag lyssnar ännu efter stegen i trappan o motorcycklen utanför.Jag har så svårt att verkligen ta till mig att han är borta.Hans biologiske far kände samma skuld: han tog sitt eget liv på årsdagen.
|
| |
|
Inlägg #128: Postat: 2008-02-01 20:46:00
|
|
Sunny |
126 Jo jag förstår hur du menar: Men så känner man ändå om
man är horungen på barnhemmet!
Kan kallas samarityndrom? Eller som dottern sade när hon var tonåring: Måste just du ta hand om alla knäppskallar i hela världen ensam o måste alla dårar bo hos just oss?I efterhand har jag sett hur mycket av sin barndom de fick försaka för detta
|
| |
|
Inlägg #129: Postat: 2008-02-01 20:56:00
|
|
CMO |
128/ Ja men alla vi andra som haft en relativt "skyddad" tillvaro kan få ett helt nytt perspektiv på livet efter en djup kris.
|
| |
|
Inlägg #130: Postat: 2008-02-02 08:52:00
|
|
Inger Olsson |
72 Tack Sunny för att mina inlägg gav dig något i a f.
Sen tror jag t o m att många har en föreställning om att det är självklart att ens JAG vill leva vidare föreställningen om självbevarelsedriften. Jag tänker inte ta dem här: men svåra existentiella frågor kan uppstå. Även för dem som har haft en relativt skyddad tillvaro.
|
| |
|
Inlägg #131: Postat: 2008-02-02 09:01:00
|
|
Inger Olsson |
125 Dessa har vänt svåra personliga tragedier i konstens namn. Heller inte ovanligt. Generellt tror folk att humorister är glada "pajaser" alltid?
Det är ett av sätten att vända tregedin till något positivare för andra och då gör man sig själv också något gott.
|
| |