Aftonbladet i kris

Sjukvården står ju inför stora utmaningar: vi har en åldrande befolkning o en generation ungdomar som "experimenterar" hejvilt med alkohol o syntetiska droger. Hur ska vi klara av detta? Redan idag är personalen utsliten, stressad och frustrerad.

Janne B: vi valde en annan väg än den italienska,
men det finns väl ingen samhällsvetare som idag skulle hålla med att det var den rätta vägen? Ska man låna till s k skapad välfärd: rationalisera bort sig själv som resurs anhörig, väng n att tro att vi blir effektivare, ökar BNP, dålig mått dessutom gn fler skapade jobb? Hur g a r a n t e r a r vi trygghet?

trots att staden är Europas i särklass farligaste. Gatorna är fulla med folk, unga o gamla, långt in på nätterna.

Utan våra invandrarkvinnor och män skulle åldringsvården övht få stänga igen o erfarenheten av dem är mest positiv.

Hon ville dö hemma. Inte ens det kunde man lita på att hon skulle få göra. Det är hög personalomsättning. Bara det ÄR hemskt för en döende. Skulle jag bara hem för att fixa något så var de där o skulle skicka min mor på sjukhus...
Så Janne B: hur är det att dö i Sverige? Får du välja nu?

Inger: Det där är en mardröm. När man har föräldrar som passerat 70-strecket så dyker ju tankarna upp... Vad ska man säga? ... // Jag har en bekant i Sthlm som jobbar i åldringsvården ute i Jakobsberg. Duktig, energisk, empatisk, ambitiös - men katastrofalt underbetald. Förra året höll hon på att läsa in svensk gymnasium och satsade vidare på att bli undersköterska.

Det värsta var, att hon inte fick något som helst stöd från sina chefer. "Du får gå ned i tjänst" insisterade de, trots att hon var allas favorit. Detsamma skedde med hennes bästa vän, en tjej från Somalia, som dessutom var för blyg för att säga ifrån. Ingen uppmuntran, lägre lön än sina svenska kolleger, fysisk o psykisk utmattning. Låt oss vara rädda om dessa människor!

Många med utländsk bakgrund har ett annat förhållande till livet - och döden! Svenskar har mycket att lära.

Tror inte man kan förstå det helt o hållet innan man varit med om det...försöker. Lidandet går inte att eliminera helt, men högsta prioritet måste ju ges gamla och sjuka. Och därmed de som vårdar dem. Hur förklarar man för en tjej som sliter 15 timmar om dygnet med jobb o studier utan chefers stöd att hon är värd svältlön medan exvis en Anitra Steen kvitterar ut 25,5 milj i pension efter att ha varit chef i ett statligt bolag?

Jag tror att det finns en gräns för oss alla. I ett visst stadium vill vi nog skona våra anhöriga, fanns ögonblick när min mor nog ville det skulle gå snabbare. Det är inte så ovanligt som man tror: men jag har pratat med många som har sett sina nära i så svårt lidande att de faktiskt önskat att den fick dö just nu. Men det ger hemska skuldkänslor. Men om man tänker efter är det ju mänskligt, eller?