Är trohet verkligen vettigt?

Vad är du för en jävla mormon?

forts:Avsaknad av barn/familj tror jag kommer som ett brev på posten & då är frågan om det var värt det.
Det finns många som lever i "öppna" relationer men jag tror inte att det funkar ett helt liv, till slut tar känslorna svartsjuka? över

Det är som om jag skulle ha kunnat skrivit detta. Du förmedlar nämligen exakt mina åsikter i frågan. Det är oerhört barnsligt, tycker jag, att en djup relation som vuxit fram under många år ska anses förverkad bara för att man har sex med någon annan.

What a lot of bullshit. I Sverige är var och en fullt fri att knulla runt. Det är inget som hindrar ett par att göra det - OM MAN VILL. Om man däremot försöker få det att låta som något fint som att "unna" sin partner att knulla runt som om det vore en fin gärning, även om det innerst inne sårar en djupt, är man enl mig ute på hal is. Jag har sett för mycket av "70-tals knulla utan känslor mentaliteten" för att inse att det var en stor livslögn.

Jag tycker du verkar vara lite dömande när det gäller parrelationer och det kanske hade varit önskvärt med lite mer objektivitet. Men det är spännande att sätta igång hjärncellerna....det behövs det med.

En intressant artikel. Själv har jag levt lycklig med mina 2 män i över 25 år nu. Den förste i över 40 år. Idealet med tvåsamheten är religiöst betingad o jag är ateist. Jag känner flera som lever med flera relationer samtidigt. Att gå bakom ryggen skulle vara ett svårt svek. Ingen av oss har gjort det . Jag har haft några kortare relationer men de var inte seriösa nog att införliva i familjen.

Saken är ju den att det gör ont att bli bedragen av någon du älskar. Sedan kan du komma dragande med "parnormer" och annat bullshit. Men det är inte på grund av någon norm som otrohet skulle drabba mig hårt och kanske förstöra mitt förhållande utan helt enkelt för att det gör för ont att fortsätta. Känslorna styr. Kul för dig att du är en så logisk och "duktig" människa, jag är det icke.

Blir äcklad av tanken att ha sex med okända personer som jag inte vet något om, om man känner att man måste knulla runt kanske man ska fundera om man verkligen har hittat rätt person... eller om man inte borde leva i en parrelation alls utan få knulla runt som man vill resten av livet... nej jag är inte det minsta kristen men sexuell närhet vill jag uppleva endast med min sambo, det är en av de största och viktigaste gåvor jag kan ge honom!

#10 Och hur var det med frillorna då - hade dom en tre fyra fillar att förlusta sej med eller var detta förbehållet det manliga släktet?

Själv är jag en ogift och ansvarstagande flerbarnsfar som älskar att älska och har fått åtminstone den lyckan att växa upp i en sexuellt relativt fri tid då hängivenhet och sexuell vilja fick uppstå och levas ut varhelst detta skedde - allt visserligen under ett visst konservativt moraliserande fördömande, men ändå - lite får man stå ut med ;- Jag är inte särskilt svartsjuk av mej, men visst kan det kännas svårt då favoritälskarinnan föredrar en annan om än tillfälligt - plötsliga förälskelser går ju oftast över så det är bara att roa sej med någon annan så länge och om allt sker med öppna kort så existerar inget bedragande. Värre är det då med verkliga så kallade kärleksrellationer som ofta hos somliga skapar en panisk oro för att den högt älskade ska se något värdefullare i någon annan fast löften avgivits och allt legat klart ända till graven - eller kanske just därför? Det passar nog inte alla att berövas livets nyfikenhet och spänning under ögonen på en trogen hund. Lösningen för sexuellt aktiva som ändå önskar en viss kontinuitet i sina sexuella och sociala relationer är öppna icke könskvantifixerade pollyförhållanden där könssammansättningen inte följer några mönster eller normativa statuter utan bygger helt på attraktionen mellan de inblandade. Det viktigaste i alla former av relationer är fullständig öppenhet och en sann icke påtvingad eller påklistrad fasad av öppen människokärlek i kombination med tvåvägs njutningslust - både vilja ge och ta emot njutning är förutsättningen och är man en sådan sälle så brukar det enda problemet vara trofémänniskorna som dyker upp i alla skepnader när man minst anar, och oavsett kön har dessa en huvudsaklig böjelse framför andra vilken är att till varje pris äga en annan människa som även uppskattas av andra älskare/älskarinnor och vänner. Trofémänniskans tillfredsställelsen ligger i att ha det andra åtrår och det är här trohetslöftets vikt kommer in. Det är nämligen genom detta löfte som en - visserligen chimär, men ändå antagbar kontroll uppstår - så länge detta löfte kan hållas i helgd behövs ingen annan kontrollfunktion vilket i sin tur kan ge viss trygghet åt troféinnehavet - ringmärkning som yttre tecken på ingånget "ömsesidigt" ägarskap är den sociala signal som i enlighet med konventionen bör få eventuella intressenter att avstå från att visa sitt intresse. Man kan med fog fråga sej om detta system verkligen gagnar individen och samhället - särskilt då dess betydelse inte längre utövar något effektivt hinder mot utomäktenskapliga förbindelser eller utomäktenskapliga barn. För några år sedan avstod man i vården från att tala om ifall man efter blodprov upptäckte att ett barn omöjligen kunde ha det uppgivna biologiska föräldrarna på grund av att deras blodgrupper inte kunde ge den blodgrupp som barnet hade - jag vill minnas att det var ganska många barn vars fäder inte visste annat än att dom var pappa till barnet, men att verkligheten var en annan. Nu tror jag att dessa barn fick lika bra eller dålig kärlek av den pappan ändå oavsett om det var hans köttsliga barn eller att han bara trodde att det var det, men det visar på en del bestickande förhållanden i kärnfamiljssammanhang, nämligen då att om vi får göka fritt så kan det hända att en eller annan gökunge läggs i den ena mannens bo medan han själv är över och gökar till en liten avkomma i den andres. Och vad gör då detta om den viktigaste ingrediensen i livet "kärleken" får flöda fritt, då blir ju alla älskade och får ge kärlek...