Är trohet verkligen vettigt?

Den 23 augusti i år skrev sexologen Ulf Wideström en intressant och läsvärd debattartikel i Aftonbladet de har sådana ibland, som tyvärr vem är överraskad, inte har resulterat i någon diskussion. Trohetsidealet är lika starkt som någonsin tidigare i vårat samhälle, trots att det precis som Wideström konstaterar knappast är nog nytt med otrohet. Wideström tror att vi kan återvinna kärleken om vi vågar släppa det något märkliga trohetsidealet, personligen är jag nog mer än benägen att hålla med honom.

Den enkätundersökning som Wideström hämtar sina siffror ifrån härrör från 1996, enkätundersökningar på kvällstidningarnas hemsidor är som alla säkert förstår att betrakta som icke tillförlitlig statistik. En undersökning som säger att 23 av kvinnorna och 38 av männen haft en parallell sexuell relation. Även dessa siffror är på intet vis säkra statistiska källor. Det är alltså andel som faktiskt varit otrogna, hur många som skulle vilja vara det, tar inte Wideström upp i sin artikel. Däremot så ifrågasätter Wideström den nuvarande relationsnormen, som innebär att efter att testa runt under vårt tonårsliv om du har tur ska finna vår partner/avelstjur/avelsko. Om vi under denna relation hoppar i säng med någon annan i vissa fall räcker det med en puss, har vi begått en dumhet av den grövsta arten. Sannerligen mycket märkligt att så många upplever parrelationen som ett ok allt för tungt att bära. Wideström går tillskillnad ifrån många, författare inte så långt att han föreslår att vi ska söka tillfälliga relationer. Helt naturligt då skulle det ju snarare röra sig om ett vanebeteende än ett bejakande av den passionerade sexualiteten. Wideströms poäng är att även om din partner varit otrogen så innebär det inte att dennes kärlek till dig är försvunnen i vissa fall är det så men då handlar det som regel om en längre process, tvärtom. Wideström efterlyser att vi ska vara ärliga gentemot varandra, för att på så vis få meningsfulla och lyckliga relationer.

Men varifrån kommer trohetsidealet, önskan att lova sin eviga trohet till en person vi kanske inte känner i en kyrka vars tro vi sällan vet något om? Vad är kärlek egentligen, detta ord som missbrukas så grovt varje dag av dig, mig och alla andra som famlar efter en mening i livet. Varifrån kommer familjeidealet, med den lyckliga mamman och pappan och de lyckliga 1,5 barnen? Några svar kan givetvis inte ges men bör inte parrelationen som utgör en så pass stor och viktig del av våra liv vara värd en diskussion, ett ifrågasättande? Vi vet att ordet kärlek i familjesammanhang, uppstod bland arbetarefamiljer i slutet av 1800-talet Home sweet home etc., innan dess var familjebildningar mer av fortplantingskaraktär. Vi vet att antikens Rom hade än betydligt progressivare inställning till människans sexualitet, än vad vi har idag. Dessutom slapp de tidningar som Slitz och Moore, som enbart förmedlar en konservativ och kvinnoförnedrande syn på sexualiteten. En progressiv inställning där sexuell läggning eller vem du hade sex med spelade mindre roll, och där ord som trohet knappast existerade. Om dessa antikers romare var lyckligare än vad vi är idag vet vi inget, troligtvis var de inte det. Till saken hör dessutom att de bara blev cirkus 35 år gamla i snitt så det var kanske lika bra köra tonårsprylen hela vägen ut.

Vi vet att trohet och skam är normer som har sina rötter i religionen, liksom det monogama idealet. Därför skiljer sig parrelationen på en viktig punkt från fortplantningen, den är en social konstruktion, medan fortplantningen faktiskt är biologisk och därmed på ett annat vis nödvändig och inte alls beroende av kärnfamiljen eller parrelationen. Vad däremot parrelationen kan ge är värden av asexuell natur, som trygghet, livslång vänskap och glädje. Men dessa värden riskerar att kvävas av det tvång som våra konservativa normer och vår rädsla att tala om de svåra frågorna. Kvar blir då alienerade par som försöker upprätthålla en lycklig fasad, men som känner sig allt mer alienerade inför både par- och kärleksbegreppet. Livlösa robotar som låter normer och dogmer styra deras hjärtan, istället för tvärtom. En relation fylld av frågor som aldrig ställts och svar som aldrig kommer att ges.

Att våga ställa frågan leder troligtvis inte till några svar, men kanske kan det lätta på det ok som många faktiskt upplever. För varför ska vi acceptera skamkänslor som är konstruerade, varför kalla något för kärlek när vi bara bryr oss om vår egen självkänsla? Om vi nu verkligen älskar vår partner så borde det väl vara den naturligaste saken i världen att vi unnar hon/han njutning och lycka. För sexuell njutning är väldigt sällan detsamma som den intimitet och trygghet ett etablerat par delar. Eftersom ego är normalbegåvad så inser även jag att det är enorm och förmodligen omöjlig uppgift att bryta år av kvävande normer och dumheter. Personligen har jag svårt att se mig själv genomföra den transformation, min skolning på dagis med lärare som bar fotriktiga Ecco skor har satt allt för djupa spår. Men det hindrar mig inte ifrån att sträva efter en annan syn på relationen, en syn som införlivar moderna värden. En tid där vi vågar ställa de jobbiga frågorna, istället för att välja den enkla fotriktiga vägen.

- Ja, jag känner till Swingerskulturen, det kanske är de som borde var majoritet, vem vet?
- Nej, jag vill inte vara Caligula och springer runt i toga i en evighetsorgie.
- Ja, jag inser farorna med det jag förespråkar
- Det har inget med saken att göra men hur kommer det sig att Johan Norberg och Johan Ehrenberg har status som intellektuella? Det övergår en vanlig normalbegåvad som jag persons förstånd
- Detta har heller inget med saken att göra men jag är faktiskt lite besviken på Corneliusremix av I’d rather dance with you. Men var gör det egentligen KOC var briljanta på Södra Teatern i lördags.

Av Martin Cöster 29 sep 2004 15:43