|
Patrik |
Usch ja, visst är det smärtsamt så här i efterhand. För mig var det ett år sedan och det jag känner mest vemod för är att jag är kvar medans alla andra drar iväg. Två väldigt nära vänner drar iväg i ett år nu, tågluff och au pair, det är då, som du skriver," vemod, total glädje, ENORM saknad". Bra skrivet!!
|