Kampen går vidare

Vi har kommit riktigt långt först den dag när den mänskliga rättigheten att vara kär inte ifrågasätts.

I veckan har Högsta Domstolen i USA ”gett” homosexuella rättigheter. Ordvalet. ”Gett”. Som om homosexuella inte kämpat och slitit för mänskliga rättigheter de borde ha fått ifrån första början. Som om Högsta Domstolen givit dem rättigheter för att vara fina. Som om det inte handlar om att kampen har gått för långt för att fortsätta ignoreras.

Förtryckta grupper ”får” inte rättigheter. Förtryckta grupper har - tyvärr - fått kämpa med livet som insats i varje kamp som lett till att privilegierade släppt ifrån sig sina självgynnande normer och höjt den förtryckta gruppens mänskliga rättigheter, och likaså här. Den här kampen är inte olik, och den fortsätter. Den är långt ifrån över.

I Sverige har homosexuella mycket fler rättigheter än i USA, trots dem som HD nu klubbat in. Homosexuellas rättigheter i Sverige hindrade dock inte barnen på skolgården att nita min vän som ville dansa trots att han var kille och skrika ”bögjävel!” i ansiktet på honom. Homosexuellas rättigheter i Sverige hindrade inte personerna bakom mig väntades på tåget att skrika ”fan vad bögigt!” när det visade sig att tåget var försenat. Homosexuellas rättigheter i Sverige har inte hindrat samhället från att vara till absolut största del heteronormativt.

Och ärligt, finns det något mer skrattretande än när folk först visar en upprörd min och utbrister: ”Homosexuella har fan INGA rättigheter i USA! Helt sjukt!” - och sedan råkar slå sig på tån eller liknande och utbrister ”FAN, BÖG!” för att... ”förklara smärtan”?

Egentligen tänkte jag skriva något bra om de nya rättigheterna, att det var kul och så. Men så kände jag min egen ilska bubbla i kroppen. Att homosexuellas rättigheters existens ska vara upp till en domstol att besluta om anno 2013 påminner mig mest om följande:

- Kampen har kommit långt först när att en offentlig persons val att vara öppen med sin sexualitet inte har nyhetsvärde.

- Kampen har kommit långt först när det är lika ”viktigt” att både heterosexuella som HBTQ personer väljer att komma ut.

- Kampen har kommit långt först när vi inte behöver diskutera HBTQ-frågor för att ens sexualitet är lika ”avvikande” oavsett vilket kön människan man älskar har.

- Kampen har kommit långt först när ett barn inte behöver känna sig utanför eller annorlunda för att könet på den hen gillar, eller att könet hen är född med, inte överensstämmer med könet hen känner sig som.

- Kampen har kommit långt först när den mänskliga rättigheten att vara kär inte ifrågasätts.

...kampen har bara börjat.