Illustration: Emiliano Hernandez 

Dags för en svensk litterär kanon

”Sveriges National-litteratur” gavs ut kring sekelskiftet 1900. På 1920-talet omfattade den trettio volymer, en knapp hyllmeter. Via olika redaktörer (Oscar Levertin var den första) kom utgivningen att ändra karaktär men var så länge den varade en form av dåtida svensk litterär kanon. Den klassiska Folkskolans läsebok blev en annan – i litet format – tidig litterär referensram för svenska skolbarn.

Hoppar vi fram till 1970-talet minns vi själva skulle välja vad de ville läsa utan tigare generationers vägledning. Detta till trots startades 1976 förlaget ”En bok för alla” med statligt stöd. Syftet var att ge ut kvalitetslitteratur till lågt pris. Förlaget var de första åren en del av Stiftelsen Litteraturfrämjandet men omvandlades 1992 till ett aktiebolag med några av studieförbunden som delägare. Statsstödet upphörde vid utgången av år 2007. Nästan samtidigt, 2006, föreslog Folkpartiet att det var dags för en ny svensk litterär kanon(!). Deras förslag sågades tvärt i valrörelsen som otidsenligt och nationalistiskt.

Måhända hade Folkpartiet inspirerats av danskarnas kulturkan som kom ut i januari 2006 efter några års utredande.

Politiker och kulturprofession har – på bra och dåliga sätt – försökt vägleda barn och vuxna i det som tidsandan betraktat som bildande läsning.

Nu lanserar vi kristdemokrater ett 5-punktsprogram för skolan (presenterades nu under Almedalsveckan) och i det föreslår vi att en ny, för nutida bruk, adekvat litterär kanon skapas.

Syftet med en sådan är att skapa kännedom om och att tydliggöra en uppsättning verk som påverkat samhällsutvecklingen fram till dags dato. Det handlar således om värderingars, normers och idéers verkan över tid. En sådan ny kanon ska bestå av texter som genom tiderna format det svenska samhället och som påverkar alla som verkar och bor i dagens Sverige.

Skeptiker mot liknande förslag har inte blandat inte ihop begreppen: det är skillnad på en litterär kanon och en kulturkanon av exempelvis dansk modell, som har sju kategorier: arkitektur, design, bildkonst, teater, litteratur, film och musik. Andra yttringar i den riktningen är Frankrikes regler för hur stor andel av sånger i radio som ska sjungas på franska och Tysklands leitkultur – den värderingsgrund som sägs göra tyskarna till tyskar. Dessa modeller går långt utanför vårt förslag om en adekvat litterär kanon för dagens Sverige.

Ett annat motiv för att lansera och underhålla en litterär kanon är den sjunkande läsförmågan. Det är brist som har direkt koppling till individens möjlighet och lust till att demokratiskt delta hemmavid och i riskpolitiken. Förmågan att läsa och föra samtal kring en text är en nödvändig tillgång för kritiskt granskande och ifrågasättande. Enbart en litterär kanon löser visserligen inte det problemet men den kommer tveklöst att vara ett gott bidrag i reformarbetet.

Ytterst handlar initiativet om synen på bildning och på skolans uppdrag. Utöver ren läskunnighet handlar det om att dålig läsförståelse berövar människor trygghet och egeninflytande över sin vardag.

Att kunna uttrycka sig, förstå och orientera sig samhällspolitiskt kräver att man kan känna sig bekväm i sitt språkbruk även i ovana sammanhang och främmande miljöer. Alla behöver goda språkfärdigheter för att kunna beskriva sin situation, formulera sina behov och uttrycka sina visioner.

År 2016 fyller Sveriges Akademi 230 år. Låt oss fira det genom att ge akademin i uppdrag att utarbeta litterär kanon, gärna med några olika tidsskikt – ett klassiskt, ett modernt och ett nutida – varav de senare dateras upp kanske vart femte år för en konsekvens av de traditioner som en sådan kanon har att beskriva.
 

Av Ulf Lönnberg 27 jun 2013 12:47