Kriget förföljer flyktingar

Idag är det internationella flyktingdagen, och jag vill dela med mig av min berättelse om när jag flydde hit ifrån Iran.

Jag var sex år då, och jag minns hur mina föräldrar berättade om att vi skulle flytta till Sverige, ett land som skulle ge oss frihet och andra möjligheter. Jag låg ned på vår persiska matta och målade, och minns hur jag uppfylldes av förväntan. Det pirrade i hela kroppen.

När vi några månader senare satte våra fötter i Sverige för första gången kan jag inte berätta några detaljer om. för jag minns det inte.

Men jag kan berätta att jag och min lillebror kom hit med vår mamma; pappa fick inte flytta med till Sverige. Vi bodde på flyktingläger i Stockholm först, med många andra. Jag minns hur kallt det var, men vi var i alla fall i trygghet. Inga bomber som föll.

Tryggheten skulle komma att hotas när vi fick reda på att vi hade fått avslag - vi skulle skickas tillbaka till Iran. Det minns jag väl. Hur vi satt i en bil på väg till flygplatsen, tårarna som rann. Hopplösheten.

Dock ordnade min mamma så att vi i sista stund fick stanna, slapp bli utvisade. Med "ordnade" menar jag att hon fick hjälp av en advokat. Vi hade tur. Men alla har inte den turen, och därför ska inte tur få avgöra människors öden.

Norrfallsviken, Hofors, Herrljunga - de kom att bli platser som vi förflyttade oss mellan, de kommande åren. I Norrfallsviken bodde vi i små röda sommarstugor, mitt i vintern, mitt ute i ingenstans. Men välfärden skyddade i alla fall oss, vi hade boende, mat och svenskar som bjöd hem oss till sig.

Kanske var det välfärden med sin omfamning som fick mig att lära mig prata svenska så snabbt, även om min ålder förstås också var till min fördel. Barn lär sig snabbt, sägs det.

Jag vill att ni som aldrig har hört bomber falla utanför ert fönster, aldrig har behövt fly ifrån ert hemland, aldrig har lämnat familjen, ska tänka till en extra gång innan ni går på fördomar om människor som har gått igenom allt detta.

För när OECD kommer ut med en rapport där invandrare beskrivs om lönsamma för Sverige, så är det inget argument som gynnar någon annan än rasisterna. Ingen människa är en vara som ska värderas efter kronor.

Det är ingen hemlighet att de som påstår att “vi inte har råd med invandringen” inte har koll. Vi har en utrikesminister med kopplingar till folkmord, som har en lön på minst 110 000 kronor i månaden, plus det han får ifrån ett oljebolag som är delaktigt i krig, i Sudan. Vi har inte råd med politiker som värderar sina egna positioner och löner högre än medborgarna och jämlikhet.

Vi lyckade fly ifrån kriget, men kriget för att räknas som människa förföljer såväl papperslösa flyktingar, som flyktingar med uppehållstillstånd. Kriget som inte dödar genom bomber, men genom att vägras medborgarskap, behandlas som icke-människa, och genom REVA.

Det borde inte behöva finnas en flyktingdag, för ingen människa är illegal och alla borde ha rättighet att bli svenska medborgare och behandlas som likvärdiga, från den första dag de sätter sin fot här.

Som Frantz Fanon skriver i Black Skin, White Masks:

“What matters is not to know the world but to change it.”