Foto: Simona Balint 

Den vita klänningen

Det handlar förstås inte om den vita klänningen, egentligen.

Visst, du hängde kanske upp en massa drömmar tillsammans med den, förhoppningar invävda i tjocka, glansiga broderier och fantasier om framtiden i skimret av den pärlbeströdda urringningen och frasiga tyllkanter. Livet du målat som en saga i bröllopets temafärger, i gräddvitt, guld och gammelrosa, lika levande som de knubbiga rosorna i brudbuketten du placerade på din morfars grav som nygift, en hälsning om liv och lysande utsikter för oss som ännu fanns kvar och skulle vandra vidare, tillsammans.

Det handlar inte heller om diamanterna som skulle vara en flickas bästa vän och för evigt i guldringen, små och blixtrande på rad - nu ligger de i mörker, gömda i en ask inuti en annan ask, i en låda där de inte kan skära dig i ögonen och påminna dig om någonting förlorat. Förresten gnistrar de kanske inte ens längre, det känns som ett rimligt antagande. Varför skulle de?

Egentligen handlar det mest om ett hjärtats innerliga "ja", som du inte uttalade i någon kyrka eller framför honom på knä i krasande snö, en iskall nyårsnatt för så längesedan - den tunna förlovningsringen, studentbudget, med sin lätta och sirliga inskription, den kändes också kall på ditt finger och betyder kanske när allt kommer omkring inte så mycket den heller, där den nu ligger inlåst med sin dyrare diamantsyster.

Kärleken var inte bunden i dessa vackra små ting, som du kanske inbillade dig för att det var så det skulle vara. I själva verket vittrade den långsamt med en falnande glöd i de tusen små lappar ni skrev till varandra - då - och i melankoliska, svävande toner av musik på skivor ni brände till varandra men slutade lyssna på ungefär när tekniken blev omodern, ni lyssnade inte och ni dansade nästan aldrig, men det märkte du inte. Och den elektriska värmen mellan händer i fingervante och skinnhandske den där första promenaden då han dök upp oanmäld utanför din dörr och ni bara gick och gick, den var också borta, men du märkte inte det heller, i din vita klänning.

Nu går du promenaderna ensam, mest, värkande och haltande efter stora slag du aldrig ville slåss i men på något sätt blev tvungen till ändå. Du vadar genom söndertrampade rosor och smutsiga tygsjok på regnvåt asfalt, resterna av ditt misslyckande spridda över de städer ni bodde i liksom varenda litet fånigt minne som du aldrig trodde skulle bli en omvriden kniv i hjärtat. Du skrattar och jobbar och festar och älskar, och du ler lika mycket som alltid men det spökar i varje tomrum inuti och världen har förlorat någon färgnyans som du inte visste existerade förrän den försvann. Du vet att han finns därute någonstans med hälften av det som slets itu - kanske mer, du verkar ha så lite kvar? Och du vet att den där handen håller en annan sedan den släppte taget om din, du hoppas att den också värmer, fast kanske inte fullt lika mycket.

Du är äldre nu och klokare, men någonstans är du fortfarande också den där nittonåringen i berusad dans över kärleken och ödet och allt annat ni slutade tro på, med vidöppna ögon och en blick som alltid mötte hans och sa "ja", över cafébord och frukostbord och kanten på täcket, hon som lovade för evigt och menade för evigt.

Du, den vuxna, kommer att gå vidare med läkta sår, på starka ben. Men hon den andra - hon i virvlande snö, hon som skrev hjärtan på lappar och lärde sig älska hans favoritmusik, hon som skrattande och andäktigt valde ut den där vita klänningen - ibland vet jag inte riktigt hur det ska gå för henne.

Av Malin Michea 11 jun 2013 13:30