Miljörörelsen måste blir mer optimistisk

I helgen var jag på en av de sista teaterföreställningarna av "Rörelsen" på teater Tribunalen i Stockholm. En nyskapande teater om klimathotet, där det första som händer är att varje besökare utrustas med en Ipod och ett par hörlurar. På Ipoden finns ett filmklipp som man beordras att sätta på och titta på hela tiden samtidigt som man följer dess instruktioner. Filmklippet guidar en ut ur lokalen och ut på gatan där man på skärmen ser ett fiktivt demonstrationståg och kravaller som protesterar mot miljöhoten och den slapphänta politiken.

Videowalken, som de kallade det, slutar inne i lokalen igen där scenen är omgjord till en TV-studio som är identisk med debattprogram som vi kan se i TV. Publiken sitter på läktare och i mitten är programledaren, som ställer frågor i en tänkt miljödebatt. Publiken har infiltrerats av skådespelare som aktivt deltar i debatten. När debatten är slut följer diskussioner med den riktiga publiken varvat med korta scener med olika tänkbara framtidsscenarion.

Det är ett intressant koncept och verkligen nytänkande. Det skulle kunna vara ett bra sätt att få folk att vakna upp och engagera sig, men det som slår mig är att 95 procent av besökarna redan verkade övertygade om klimatproblematiken. Och många har en ganska dyster syn.

Jag kan förvisso till fullo förstå den pessimism man kan känna inför klimatförändringarna och hur långsamt omställningen går. Men för att lyckas göra de stora omställningar på kort tid, som verkligen krävs om vi inte ska riskera att hamna i de förödande ekologiska "tipping points" där förändringarna börjar växa exponentiellt som ger oss ytterst små möjligheter att göra något överhuvudtaget, så måste miljörörelserna först och främst nå ut till fler folk och få folk att förstå allvaret.

Även om jag gillade teaterföreställningen på Tribunalen så tror jag inte det är ett framgångsrikt sätt att nå ut till allmänheten. Man når som sagt främst de som redan förstått allvaret. Utmaningen ligger i att nå ut till alla andra. Och det görs absolut i stor skala genom olika informationskampanjer, teveprogram, föreläsningar, aktivister som står på stan och försöker värva folk till miljöorganisationer. Men det är samtidigt väldigt lätt att värja sig helt från all information och helt enkelt inte bry sig. För att nå ut till dessa personer så måste man först försöka förstå varför de inte vill ta till sig informationen och kunskapen som finns.

Är det verkligen bara egoister eller dumskallar som inte bryr sig om miljön? Det är kanske lätt att dra den slutsatsen när inga argument verkar bita, men jag tror ändå det är helt fel. Ingen är så dum, girig eller egoistisk att man gräver sin egen grav. Det finns trots allt väldigt många som tror att klimatproblemen är starkt överdrivna, eller inte existerar alls. Många tror nog också att den klimatpolitik som förs är fullt tillräcklig för att förhindra en katastrof.

Förvisso kan ingen levande människa sia om framtiden. Men om vi tittar på vilka det är som hävdar att vi står inför ett väldigt stort hot som det krävs krafttag för att stoppa, och som även påstår att de omställningar som görs idag är långt ifrån tillräckliga, så är det en överväldigande majoritet av klimatforskare, och givetvis miljörörelser som lägger en stor del av sin fritid att läsa på om miljön och engagera sig i frågorna. De största skeptikerna är oftast de som har minst kunskap och är minst engagerade i miljöfrågor. Det behöver förvisso inte betyda att de har fel, men vågar vi chansa på vilken sida som har rätt i en så här viktig fråga? Det finns ju ingen möjlighet att ångra sig eller göra annorlunda om hoten nu faktiskt stämmer. Är det inte bättre att vara på den säkra sidan, även om vi inte med säkerhet kan veta vem som har rätt?

Jag tror att skeptikerna även håller med mig här, men det stora hindret är den mänskliga psykologin och även våra instinkter. Vi har sedan urminnes tider levt på att samla på oss föda och material som kan användas till kläder, boende och verktyg. Instinkten som får oss samla på oss saker är det som ökat våra chanser att överleva. Inte förrän de senaste decennierna har människor riskerat att samla på sig mer livsnödvändigheter än de behöver eller kan göra av med. Bara för att vårt samhälle förändrats drastiskt de senaste hundra åren så betyder det inte att vår psykologi eller instinkter har gjort det.

Varje politiskt förslag som innebär lite mindre pengar eller materiella tillgångar för en människa, kommer att aktivera människors samlarinstinkter, och lika instinktivt kommer vi att omedvetet värja oss mot sådana förslag. Finns det något litet halmstrå att ta tag i som kan fungera som motargument till att inte dra ner på konsumtionen så kommer många att använda sig av det.

Problemet med dagens miljörörelse, vilket även märktes bland publiken på Tribunalen, var att man tror att enda sättet att lösa problemen är att drastiskt förändra våra livsförhållanden och leva mer enkelt och primitivt. Jag tror tyvärr att det är en idé som är lättare att ta till sig om man redan lever, eller tidigare levt på, små resurser, än om man under lång tid haft det gott ställt. Och det beror inte på egoism och girighet utan snarare på djupt rotade instinkter.

I det dystra scenariot så skulle man med tvång eller starka protester försöka tvinga fram en förändring, mot många personers vilja. Det skulle kunna leda till ganska svåra konflikter och oroligheter i landet. Ett land i politisk oro har sämre möjligheter att verkligen göra de drastiska förändringar som man menar kan krävas.

Men det finns ett ljusare scenario. På ett rent teoretiskt plan finns det inget som motsäger att vi skulle kunna fortsätta leva i ungefär samma materiella överflöd som nu, och tillomed få det ännu bättre ställt, UTAN att för den skull vare sig oraska miljöföroreningar eller påverka koldioxidhalten i luften. Det bör vara fullt möjligt att konstruera bilar som drivs helt och hållet på sol, vind och andra förnyelsebara källor. Det är inte heller teoretiskt omöjligt att återvinna vartenda gram av de produkter vi konsumerar. Den solenergi som träffar jordytan innehåller ofantliga mängder energi, mycket mer än vad människan någonsin skulle vara i behov av. Kunde vi bättre ta tillvara på den energin skulle mycket vara vunnet.

Jag är dock inte så teknikoptimistisk att jag tror att tekniken kommer att lösa alla problem av sig själv. I synnerhet inte på den begränsade tid vi har på oss. Och jag tror absolut inte att den tekniska utvecklingen lever sitt eget liv skilt från politiken, vilket många teknikoptimister tycks tro. Vi hade definitivt inte haft någon industriell och teknisk revolution om den inte föregåtts av politiska beslut om allmän skolgång. Och vi hade vare sig haft mobiltelefoner eller internet om det inte hade funnits politiska beslut som drivit fram en någorlunda jämn inkomstfördelning så att en stor mängd människor kunde ha råd att konsumera dessa produkter. Teknisk utveckling och politik går hand i hand.

Vad som saknats och fortfarande saknas är kraftfulla politiska beslut och ekonomiska incitament som driver på den tekniska utvecklingen mot förnyelsebara källor och nya avancerade tekniker för att återvinna material.

Så länge det är mer lönsamt att producera och konsumera produkter som släpper ut koldioxid, eller smutsar ner miljön så kommer utvecklingen för bättre alternativ att gå väldigt långsamt eller till och med att stå still.

Givetvis finns det starka ekonomiska krafter och lobbyister som instinktivt kämpar för att deras industrier inte ska gå omkull, och därför tar till vartenda medel som de kan för att hävda att det de gör inte är farligt för miljön. Och politiker är som alla andra människor, lättpåverkade av sina instinkter och vill helst undvika att göra något som riskerar att försämra deras ekonomiska situation och materiella tillgångar.

Ett annat problem är att vårt utbildningssystem är konstruerat på ett sådant sätt att det är väldigt riskfyllt för doktorander att forska på förnyelsebara energikällor och annan miljövänlig teknik. De flesta doktorander är människor, som precis som alla andra väljer att forska om något som förhoppningsvis kan öka deras chanser att få jobb senare. Eftersom det inte finns någon större marknad för förnyelsebara energikällor och miljövänlig teknik så väljer naturligtvis väldigt få den banan, vilket leder till att den tekniska utvecklingen går väldigt långsamt.

Miljörörelsens största uppgift är därför att fortsätta informera och agera, men kanske fokusera mer på att lyfta fram de möjligheter som faktiskt finns. Man skulle kunna informera om att vi faktiskt kan fortsätta leva i ett materiellt överflöd dock kanske inte ständigt ökande överflöd, men att det kräver politiska beslut, som förvisso kan slå hårt mot enskilda större industrier på kort sikt som använder sig av gammalmodig teknik, men gynna många andra nya företag och industrier. Och att vi måste satsa enormt mycket mer på forskning om förnyelsebar energi, miljövänlig teknik och återvinningsteknik.

Men man får naturligtvis inte drabbas av någon naiv och kritisk teknikoptimism, och därför måste man samtidigt framhålla att det kan ta ett tag att genomföra den tekniska omställningen, och att vi har ont om tid, och därför tillfälligt kan behöva skära ner på konsumtionen genom att belägga höga skatter och kanske även ransonera och förbjuda vissa saker som utgör de största hoten mot klimatet. Det kan också vara värt att påminna om att den tekniska utvecklingen kan gå väldigt snabbt om rätt förutsättningar finns. På mindre en två decennier har vi gått från ett mobil-löst och internet-löst samhälle, till ett samhälle där internet och mobiltelefoni är en självklarhet som integrerats i en mängd viktiga samhällsfunktioner. Utvecklingen kan gå lika snabbt och exponentiellt som en klimatkatastrof, om bara rätt förutsättningar skapas.

Kan miljörörelserna ingjuta detta framtidshopp, istället för enbart katastrofscenarion, till människor så tror jag mycket är vunnet.

Av Tobias Jeppsson 04 jun 2013 06:00