sourze.se
Artikelbild

"Lördagsmödrarna" dör inte

Varje lördag samlas "Lördagsmödrarna" på det lilla Galatasaraytorget i istanbul och kräver besked från myndigheterna om vad som hänt med deras och andra mödrars försvunna barn i "kriget mot terrorismen".

Klockan 03.00 den 12 september 1980 meddelade general Kenan Evren folket i Turkiet att han och hans militära trojka tagit makten i landet och avsatt Suleyman Demirels koalitionsregering. Det var den tredje CIA-sponsrade militärkuppen i Turkiets historia."The boys in Ankara did it", var rapporten som president Jimmy Carter fick av Paul Henze, National Security-rådgivare och tidigare CIA:s stationschef i Ankara 1974-1977. I en intervju från 1997 i Zaman berättar Henze om de postiva reaktionerna på kuppen från Washington:

"In the end, it was a very positive development. And the following day, the dominant atmosphere in Washington was relaxed. The generals were on top of the subject. It was obvious that they did the job in a peaceful and effective way. Anyway,their duty was to get rid of the terrorists and to do that in an effective way."

Militärkuppen i Turkiet kom knappast som en överraskning för den amerikanska presidenten. Kontakterna mellan Washington och Ankara var livliga timmarna och dagarna innan kuppen.

En dag tidigare startade cirka 3000 amerikanska soldater från Rapid Deployment Forces en manöver i Turkiet. Just innan kuppen reste Turkiets flygvapenchef till USA. En timme tidigare ringde den amerikanska militären till den amerikanska ambassaden för att förbereda dem på kuppen.

Efter militärkuppen förbjöd CIA:s "pojkar" alla politiska partier och fackföreningar mycket "effektivt" och "fredligt". Militärens "plikt att bli av med terroristerna" utfördes genom att tusentals medlemmar och ledare av kurdiska organisationer och deras ungdomsavdelningar fängslades. Många av de fängslade dog sedan ii Diyarbakirfängelset. En av PKK:s grundare, Abdullah Öcalan, lyckades fly till Syrien och 1984 inledde PKK ett gerillakrig mot den turkiska staten. En kurdisk kvinna som inte ville sitta 10 år i fängelse föredrog att "gå under jorden" ett år innan hon lyckades fly och till slut hamnade i Sverige där hon förändrade undertecknads liv. Men inte alla lyckades fly landet.

Bland de kurder som "försvann" var Cemil Kirbay från "Dev Genc" "Revolutionära Ungdomar" efter att ha arresterats dagen efter militärkuppen. Hans mor kallades för "Berfo ana" "Mor Berfo". Denna 105-åriga kurdiska kvinna dog med "öppna ögon" den 21 februari 2013. Att "dö med öppna ögon" syftar på att dö utan att ha fått sin sista önskan uppfylld. Berfo Anas enda och sista önskan i livet var att få se kvarlevorna av sin son sedan han 1980 "försvann".

1988 fick journalisten Günay Aslan tips från bybor om en massgrav nära en polisstation i Siirtprovinsen. En utgrävning började men stoppades 1989 av områdets statsåklagare efter att tre döda kroppar påträffades. Journalisten straffades med 2,5 års fängelse för sin opassande upptäckt.

2011 upptäcktes flera massgravar i de sydöstra kurdiska områdena. Radikal publicerade 2011 en karta över massgravar från 90-talet då kriget mellan turkiska staten och PKK var som hetast. Tusentals kroppar dumpades i dessa massgravar. En kommunarbetare i Bitlis uppgav att han hade sett kroppar begravas i massgravar 1992, 1996 och 2003. Massgravarna upptäcktes oftast nära polisstationer och begravda under kommunernas soptippar. Mänskliga Rättigheters Förening, IHD, tror att det kan finnas hundratals personer begravda bara i Bitlisområdet.

Amnesty berättar om många outforskade massgravar spridda över hela Turkiet. Fortfarande finns det 87 massgravar identiferade av bybor som väntar på tillstånd att undersökas.

Det är ingen slump att massgravar påträffats nära polisstationer. Enligt IHD vet "alla i området" att avrättningarna utfördes i samarbete med JITEM, Hizbullah och Ergenekom. Hizbullah som inte har någon koppling till organisationen i Libanon har åtalats för 188 mord. Ergenekom är en ultranationalistisk hemlig organisation som nu står åtalade för att 2003-2004 ha planerat att störta den turkiska regeringen i en militärkupp. JITEM är Turkiets fruktade inofficiella underättelsetjänst.

År 2012 när Ministeriet för kultur och turism utförde renoveringen av det historiska fortet i Diyarbakir påträffades människoskelett och ben. Fynden tros vara kopplade till att JITEM hade sitt högkvarter och ett slutet fängelse på platsen mellan 1993 - 1999 där förhör, tortyr och avrättningar av kurdiska politiska fångar skedde. I detta fall har åklagaren startat en utredning.

En före detta JITEM-medlem som 2009 fick asyl i Sverige hävdade i en intervju i Expressen 2005 att han fick order från Turkiets högsta militära ledning att begå flera mord under 1990-talet, med godkännande av de olika turkiska regeringarna. Offren som i regel sköts med ett skott i nacken var kurdiska politiker,människorättsaktivister, journalister och andra som kunde misstänkas ha samröre med PKK.

Under 1990-talet ökade dramatiskt antalet politiskt aktiva människor som "försvann". Formellt räknas med att 17 500 personer "försvann" under denna tid. Men många av föräldrarna nöjde sig inte med beskedet att deras barn bara var "försvunna". De ville ha exakt besked var deras barns kvarlevor var så att de kunde begrava dem, men de fick aldrig något svar från myndigheterna.

När Hasan Ocaks döda kropp hittades begravd i en anonym gravplats efter 55 dagars tortyr startade en sit-in-protest den 27 maj 1995 i Istanbul efter modell från "Lördagsmödrarna" i Argentina. Varje lördag mellan 12.00 till 12.30 samlas "Lördagsmödrarna" på det lilla Galatasaraytorget i istanbul och kräver besked från myndigheterna om vad som hänt med deras och andra mödrars "försvunna" barn i "kriget mot terrorismen".

"Berfo Ana" var en av de första som var med att organisera denna demonstration. Mellan 1995 och 1999 samlades hundratals kvinnor varje lördag trots regelbunden polisbrutalitet. Pressfotografer från hela världen tog foton på gamla kvinnor som drogs i håret till arrestbilar. Under 17 år häktade polisen totalt 1 093 personer.

För att visa att Turkiet gör något åt saken tog premiärminister Erdogan den 2/6 2011 emot 12 "lördagsmödrar" och en representant för IHD på sitt kontor i Dolmabahceplatset. Erdogan visade mycket tålamod när det utannonserade 30 minuter långa mötet utsträcktes till två timmar. Han försäkrade de inbjudna "att inte lämna dessa mord olösta" och att det "är den mest viktiga plikten för en administration som respekterar mänskliga rättigheter inom ett demokratiskt parlamentariskt system. Vi måste göra detta och vi gör det." Vidare menade Erdogan lite kryptiskt att hans partis enda önskan var att de olösta morden inte skulle bli "exploaterade". Vilket bara kan tolkas som att premiärministern inte vill att morden ska användas i någon politisk agenda.

"Låt våra söner åtminstone ha en grav", var kravet från mötesdeltagarna. De krävde också att konkreta åtgärder skulle tas, inkluderande att Turkiet signerar FN:s Internationella avtal från 2006 om försvunna personer. Återigen svarade Erdogan kryptiskt att "om vi inte signerade det, måste det finnas en orsak till det"!

Under mötet påpekade Erdogan att han själv hade erfarenhet av att utsättas för tortyr under sin tid som ungdomsledare för ett religiöst parti under 1980-talet. Vid ett begravningståg för en dödad partikamrat arresterades Erdogan för att ha brutit mot utegångsförbudet. Erdogan påstod att han under flera timmar tvingades att stå knähögt i en hink full av kallt vatten med is för att sedan föras till ett mycket varmt rum fullt med heronister. Men Erdogans egna erfarenheter av tortyr frågasattes senare av journalisten Can Dündar i Milliyet. Inte ens den officella biografin "En födelse av en ledare" nämner något om tortyr. Tvärtom vittnas det i boken och från andra källor om en gemytlig stämning mellan islamisterna och deras fångvaktare med bland annat lekfulla brottningsmatcher utomhus innan deras snabba frigvning. Biografin berättar bara att det var fullt av vatten på golvet och att de därför visades till ett annan cell att sova i.

Dündar menar att Erdogan med sin överdrivna tortyrhistoria försökte släta över det faktum att islamisterna och militärjuntan hade mycket bra förbindelser med varandra efter militärkuppen. Under Turgut Özals tid blev detta känt som den officiella så kallade Turkisk-islamiska syntesen. En ideologi som försökte övertyga turkarna att deras islam var överlägsen all annan islam, speciellt övelägsen arabisk och iranskshia islam.

Sebla Arcan, en medlem av Commission Against people lost in Detention, menade att mötet inte betydde någonting om inte konkreta steg togs. Hon var inte optimistisk och påpekade att Erdogans styrande AK-parti inte hade tagit ett enda steg för att hitta de försvunna offren trots att de har haft makten under åtta år.

Berfo Anas dotters budskap till premiärministern är att han måste ge hennes mor i döden vad hon blev förnekad i livet: "Min mor dog i besvikelse,. Ge mig min broders ben till oss och låt oss begrava min mamma med honom." , säger hon.

Efter mötet med lördagsmödrarna sade Erdogan till pressen att han inte trodde att det fanns något olöst politiskt mord sedan AK-partiet tog makten 2003, men att han fick information på mötet att universitetsstudenten Tolga Baykal Ceylan "försvann" den 9 augusti 2004. Om det verkligen skulle stämma verkar det som om Turkiets premiärministern föredrar att leva med "stängda ögon".

Turkiets Mänskliga Rättigheters Stiftelse, TIHV, räknar med att det finns 522 klara fall av olösta mord mellan 2006 och 2010 inkluderande händelser i arrest och i fängelse.


Källor:

Länk: i.radikal.com.tr

Länk: hurriyetdailynews.com

Länk: expressen.se

Länk: sverigesradio.se

Länk: hurriyetdailynews.com


Om författaren

Författare:
Lennart Asp

Om artikeln

Publicerad: 31 maj 2013 11:24

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: