Föreställ dig att du skall åka hem sent en kväll ifrån ditt arbete. Du beslutar dig för att ta en genväg genom parken. Du inser plötsligt att du inte är ensam, utan att någon följer efter dig. Inom loppet av några sekunder blir du överfallen. Denne främling knuffar omkull dig, slår och sparkar ned dig och försöker strypa dig till döds, samtidigt som du får höra de mest brutala hot du kan tänka dig. Du hinner inte värja dig innan det är för sent, men inser att om inte någon larmar så kan detta vara din sista stund i livet. Du kämpar för att få luft!
Allt omkring dig blir suddigt när smärtan exploderar i din kropp. Skräcken är obeskrivlig.
Du hann inte larma - men någon annan gjorde det, och du överlevde överfallet. Men vem blev du efteråt? Hur påverkade det dig och ditt liv? Din familj? Din tillit? Din självbild och självförtroende? Din förmåga att arbeta?
Varje dygn utsätts kvinnor i vårt land för denna typ av misshandel. Jag talar inte om en enstaka misshandel, som den jag beskrev i parken, utan om en ännu värre - en systematisk, utstuderad och beräknad misshandel, som för närmare tjugo kvinnor varje år leder till döden. Den, som män som har som mönster att misshandla, utsätter sina partners för varje dygn. Den värsta av alla.
Om fler än 100 000 kvinnor misshandlas varje år av de män som de lever med, så har vi ett gigantiskt samhällsproblem.
Inte endast för vad det innebär för kvinnorna i fråga, i form av psykiska och fysiska skador, utan också i förlängningen; vilka signaler det sänder ut i vårt samhälle. En signal om att våld mot kvinnor är godtagbart. Det är godtagbart att penetrera en ung kvinnas underliv med en glasflaska tills hon blöder och bli friad av vårt rättssystem... Vad är det för en människosyn vi projicerar ut egentligen? Vi kan helt enkelt inte längre ställa oss likgiltiga inför vad som pågår.
Många är de vittnesmål jag tagit del av under åren, och jag säger som Carin Götblad - jag blir ledsen. Men jag blir också klarsynt. Nu får det vara NOG!
Inte en enda kvinna, mamma, syster eller mormor skall mördas av den de lever eller levt med! Vi behöver, uppvärdera kvinnan och hennes roll. Betänk själva - kvinnan är ingen underlägsen varelse, inte mindre värd, inte mindre intelligent, eller mindre kompetent än vad mannen är. Naturligtvis inte!
Varför sviker vi de misshandlade och våldsutsatta kvinnorna då? Vi har alla rätt till en trygg och självklar plats i världsbilden enligt FN:s stadgar. Så hur kan det komma sig att de kvinnor som får en våldsverkare efter sig tvingas fly och gömma sig likt djur i hålor? De flyr för sina liv, rycker upp sina barn med rötterna, byter ort och ibland identitet.
Hur kan det ha blivit så snett, att vi, som utgör det gemensamma samhället, och dess samlade kunskaper och insikter, inte gör något konkret åt situationen nu? Det är inte sedan vi skall åtgärda detta - utan nu! Det är inte kvinnorna som skall misshandlas, fly och mördas, utan våldsverkaren som skall häktas, åtalas och dömas. För när vi sviker de våldsutsatta kvinnorna och deras barn, sviker vi också oss själva och våra värdegrunder.
Statistiken visar att 80 procent av kvinnomisshandlarna återfaller i brott, och att den terapi de erhåller inte har någon varaktig effekt. Att den inte har det kan bero på att vissa av dessa kvinnomisshandlare är psykopater till exempel. Vad det annars beror av behöver utvärderas.
Vi lägger ned enorma summor från samhällets sida för att vårda våldsverkaren. Brottsoffret får däremot ringa eller ingen hjälp alls, att ta sig vidare i sina liv, annat än i akutskedet. Om kvinnan anmäler fortsatt förföljelse och hot så läggs ofta förundersökningarna ned i brist på bevis och förövaren tillåts fortsätta år ut och år in. Om kvinnan ansöker om besöksförbud, måste hon bevisa att hon har rätt till detta eller rent av vädja om att få det, och många gånger nekas hon. Liksom hon även nekas överfallslarm. Ett besöksförbud och ett överfallslarm hade exempelvis kunnat rädda livet på Susanne, den kvinna som nyligen kallblodigt dödades av sin expartner i Göteborg. Detta är enkla administrativa och tekniska åtgärder.
Hänsyn tas hela tiden till våldsverkaren och stalkern - till om hans frihet inskränks med ett besöksförbud - men hur kvinnans hela tillvaro beskärs på grund av förföljaren tas ingen hänsyn till alls.
Om kvinnan blivit fysiskt och psykiskt skadad, måste hon söka vård och experthjälp för egna medel. De skadestånd som utdöms är ofta mycket låga, och många gånger vägrar den dömde att betala och överklagar tills kvinnan inte längre har kraften att processa. Kanske kan hon inte längre arbeta hel- eller deltid och det inverkar menligt på hela hennes försörjningsförmåga för sig och eventuella barn. Hennes möjlighet till ett normalt fungerande liv har således upphört på grund av våldsverkaren. Barnen är traumatiserade och hela tillvaron destruerad - allt medan våldsverkaren tillåts fortsätta terrorisera.
Det finns idag ingen forskning som visar de långtgående effekter som kvinnor som levt i misshandelssituationer drabbas av. Hur klarar de sig efter ett år, efter två år - efter fem år? Går det över huvud taget att återhämta sig? Går det att leva ett normalt liv? Att inleda en ny relation? Hur ser deras skadebild ut? Kan de över huvud taget arbeta som förut? Kan de ha ett fungerande socialt liv? Många av dem lider av posttraumatiskt stressyndrom vilket påverkar dem under lång tid.
Vi står och ser på medan kvinnorna krossas. Kan vi då inget göra? Det är ändå vi som utgör de gemensamma samhällsvärderingarna, vi vuxna kvinnor och män. Skall vi blunda och tillåta att kvinnors rätt till ett värdigt, kärleksfullt, respektfullt och lugnt liv nedvärderas så? Att det utplånas och förintas?
Nej - vi måste se till att en reell förändring sker nu! Män som har som mönster att misshandla slutar sällan. De flyttar bara mallen till nästa ovetande och oskyldiga offer. Tro mig, jag har hört hundratals berättelser från kvinnor som drabbats vid det här laget. Skrämmande lika berättelser.
Procentuellt sett så utgör inte den här gruppen av män så stor del av befolkningen, men de tar sig oerhörda friheter och makten att skapa kaos och förödelse var de än inleder en relation. De är mästarmanipulatörer och deras oförhindrade härjningar kostar kvinnor, barn och anhöriga fruktansvärda lidanden, och samhället stora summor pengar.
Vad vi behöver är därför en samlad och genomgripande åtgärdsplan och jag hoppas därför mycket på att Garin Götblads utredning skall ge resultat så att förändringar kan komma till stånd. En skärpt lagstiftning, med minst ett års fängelse för kvinnofridskränkning. Diagnostisering av förövaren för att utröna om han har en psykisk störning som exempelvis psykopati eller sociopati. I vissa fall kan han medicineras.
För att förhindra att han fortsätter förfölja och stalka kan fotboja utfärdas. Sedan behöver vi se över skadeståndsnivåerna. Kvinnor som skadats allvarligt och för resten av sina liv får idag så låga skadestånd att de får anses vara ett hån mot dem som brottsoffer. De visar också att kvinnans position som likvärdig samhällsmedborgare nedvärderas. Och detta måste vi få en genomgripande förändring kring. Det vore också rimligt att kriminalvården gavs möjlighet att informera kvinnor som inleder en relation med en man som har som mönster att misshandla, om att han är dömd för detta. Domslut är en offentlig handlig och detta skulle kunna förebygga att ytterligare kvinnor dras in i relationer som leder till katastrof för dem.
Kvinnan är inte en bisak. Någon man kan rycka på axlarna åt eller förbise. Särskilt inte den våldsutsatta, förföljda kvinnan. Hon är människa - precis som mannen. Mänskliga rättigheter gäller. Våld och hot är kriminalitet, våld är olagligt. Oavsett om våldet utförs av en främling på gatan, en despot i hemmet, eller av en despot i en diktatur, så skall det aldrig tillåtas utan lagföras, ställas inför rätta och åtgärdas genom klara och tydliga påföljder.
Hot och våldsverkan mot kvinnor förekommer i alla samhällsklasser och är förknippat med någon form av missuppfattning att det är ett relationsproblem som skall tystas ned. När det i själva verket är pågående brottslighet med förödande konsekvenser för den utsatta. Det är inte en speciell sorts typ av kvinna som utsätts för misshandel - utan vem som helst kan drabbas.
Män som misshandlar fungerar som en sektledare som skiftar mellan uppskattning och nedvärdering. Mellan spelad kärlek och våldsamhet. Inga normala regler gäller längre och till slut styr han med järnhand. Han har tagit över kvinnans hela världsbild och livsvillkor. Hon är kuvad, beroende, rädd och isolerad. Det är detta vi måste se.
Varje år dödas närmare 20 kvinnor i Sverige av de män som misshandlat, hotat och kränkt dem. Vi kunde lika gärna ställt upp dessa kvinnor framför en vit mur och låtit misshandelsmännen skjuta ned dem. Det är en fruktansvärd bild - jag vet det. Men så ser verkligheten ut så länge vi fortsätter att acceptera våldsverkaren och tillåta hans handlingar.
Vi kvinnor och män, som älskar och värdesätter varandra - för våra insatser och för vilka vi är - det är vi som gemensamt kan avgöra vilken typ av värld vi vill skapa och leva i. Vi är förebilderna för våra barn! För våra små pojkar och flickor...
Det är vi som tillsammans kan säga nej till våldet - och till våldsverkaren.
Av Petra Kjellner 22 maj 2013 06:00 |
Författare:
Petra Kjellner
Publicerad: 22 maj 2013 06:00
Ingen faktatext angiven föreslå
Politik, &, Samhälle, Politik & Samhälle, säg, nej, våldsverkaren, hur, samhället, gemensamt, förhindra, kvinnomisshandel, förstärka, påföljderna, män, mönster, misshandla, kvinnorna, lever, med | föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå