En demonstration för livet

Torsdagen den 18 april. Ett antal män tejpar över sina munnar med silvertejp och därmed har en hungerstrejk inletts. Detta sker inför allmänheten, inför politiker, och inför myndighetspersoner - vissa med deras öden i sina händer - utanför Migrationsverkets lokaler i centrala Boden. Männen är flyktingar från Afghanistan, och ska utvisas - från Boden, från Sverige och tillbaka till sitt hemland. Senare ska även deras ödesbröder från Skellefteå, och Holmsund utanför Umeå komma att ansluta sig. Skaran av män som byltar på sig för att klara kvälls- och nattkylan som fortfarande råder, utvidgas, och fler och fler ansluter. Kommunen bidrag för stunden är en mobil eldstad - vilken ganska omgående går det öde till mötes att den får släckas, då röken som letar sig in i ventilationen stör de astmatiker som jobbar i huset.

Torsdagen den 25 april. Gruppen män är nu elva stycken, och liksom elden som fick släckas, släcks krafterna; då främst hos de män som vid det här laget kanske suttit på samma kvadratmetertal som senaste sju dagarna. Ambulans får tillkallas gång efter annan för att ta hand om de uttorkade och svältande. Någon nekar hjälp, men de som följer med till sjukhuset för en stunds värme och återhämtning återvänder, till skillnad från eldstaden, sedan till sin plats och fortsätter kampen. Och strejken. Själva hungerstrejken "ligger inte på Migrationsverkets bord" som det så fint heter, när ingen egentligen vill ta ansvar och se sin del i något som sker. Här är det sjukvården som förväntas - och tar! - största delen av ansvaret då männen blir fysiskt bryts ner mer och mer. För att Migrationsverket inte gjort något tidigare, kan tänkas - innan det gick så långt att det kom att handla om sjukvård, och Migrationsverket med gott samvete? för stunden kunde lägga ansvaret på någon annan.

Lördagen den 27 april. I skrivande stund. Jag har på håll, genom lokaltidningen och -TV, följt vad som händer i en annan del av Norrbotten, några mil härifrån. Men ännu finns det en sak - bland många, ska jag tillägga - som jag inte kan förstå. Hur och varför väljer de att skada sig själva genom att strejka som de valt att göra, genom att varken äta eller dricka? Jag har inte något bättre förslag på tillvägagångssätt, men genom detta skadar de bara sig själva, och det är bara de som drabbas av sitt agerande. Som sagt, så har jag inte någon idé till något annat sätt att visa sitt missnöje i just denna situation, men borde det inte finnas något som gör att de inte skadar sig själva eller andra, så klart? I ett reportage i "Duo" Norrländska Socialdemokratens, och Norrbottens-Kurirens gemensamma helgbilaga idag togs just den frågan upp med gruppens talesperson. Frågan löd: "Varför använder de just hungerstrejk som demonstrationsform?" varvid svaret blev: "De tror att det här är det enda de kan göra, och de måste kämpa för sina rättigheter."

Klockan är 16:28, och det är dag nio av dessa mäns outtröttliga ? strejk. Än har vi inte sett slutet; hur och när det kommer. Dock vill jag tro att det finns en annan lösning för att få sin vilja och önskan igenom än att straffa sig själv genom att varken äta eller dricka. Är det jag som är naiv? Eller finns det någon mer - någon av dem som tillbringat sina senaste dygn utanför Migrationsverkets lokaler - som tror på en stationär och värmande eldstad?



Källor:
NSD 130426, 130427
NSD:s och NK:s "Duo" 130427

Av Maria Sågå 30 apr 2013 06:00