Skåpsupandets estetik

Att tänka till lite över sitt liv är något man gör ibland. Sist det hände mig var häromdagen när jag ämnade göra mig av med alla pilsnerflaskor som någon har lämnat i tombacken i vårt förråd. Jag misstänker att jag är en smula inblandad i händelsekedjan - alla pavorna kan ju inte ta sig in i förrådet själva och hustrun tycker inte om pilsnerdricka.

Min dragning till danska dryckesvanor - två, tre bajer om kvällen, avnjutna så kalla som möjligt, direkt ur flaskan - bidrar givetvis i någon mån till ansamlingen av tomflaskor. Jag känner avsmak mot att dricka öl ur aluminiumburk. Inte ens från burken ner i ett dricksglas känns smakligt för mig. I botten av resonemanget finns tanken på de vetenskapliga redovisningar som gjorts av en alltför stor förekomst av aluminium i naturen. Och man kanpassa på att tramsa om burkarna i diket så här års efter snösmältningen. Det ser förfärligt ut men gläder förstås våra vänner burksamlarna. Och aluminiumburkarna syns tydligt i diket bland tussilago och allsköns skräp som ansvarstagande medborgare efter sortering kastar i soporna istället för ut genom bilrutan. Det markbundna aluminiumet syns inte i naturen.

I mitt föräldrahem fanns en bok av möjligen Erik Asklund som under 1930-talet uppmanade sina läsare att göra sig av med alla hushållsredskap och kastruller av aluminium. Rena giftet, ville han hävda. Numera bryr väl ingen sig om sådana påståenden och i vårt förgiftade samhälle hör en eventuell skadlig påverkan av aluminium till de mindre farorna. Farligare är säkert alkoholen som levereras i aluminiumburk.

Åter till tankar över en tomback. En livskrydda för en understimulerad pensionär är att kasta engångsglas i av kommunen sanktionerade glasåtervinningscontainrar. Går alltså ut i skymningen mot återvinningsområdets skräpiga rader av containrar med kassen fylld av klingande glas. Det ohyggliga ljudet av krossat glas och plåtytors dunder i "glasåtervinningscontainern" är bedövande. Alltid retar det någon. Ett sätt att krydda en vit eftermiddag.

"Glasåtervinningscontainern". Vilket kärnsvenskt ord! O dyra fosterland, o ärans och hjältars ädla tungomål. Nu har jag lyckats snacka bort mina små problem med brända och destillerade drycker genom att babbla runt en stund om dryckernas förpackningar.

Jaha, vi "tårstigste bröder" förnekar oss aldrig. Eller är det precis vad vi gör?

Av Lennart Lundwall 28 apr 2013 06:00